LÄS ÄVEN DEL 2 I SERIEN: Kim dövade sin rastlöshet med tabletter
Karin och Monica är två vanliga mödrar som egentligen heter något annat. De ställer upp på den här intervjun för att belysa hur livet förändras när det som inte kunde ske ändå sker.
De är två av många på Gotland som har barn som hamnat i drogmissbruk. För båda var upptäckten fullständigt oväntad, dittills hade ju ungdomarna varit så skötsamma.
– Plötsligt en kväll tuppade tonåringen av i köket och jag fattade ingenting, säger Karin.
Vi träffas på MiniMarias mottagning i Visby där de båda fått och fortfarande får hjälp. I morgon kan du läsa mer om dess arbete med unga missbrukare i den avslutande delen av den här artikelserien.
Flera gånger under intervjun betonar såväl Karin som Monica hur bra de blivit mottagna här:
– Lätt att få tid, förståelse för våra problem och ett bemötande helt utan dömande. Är det något jag vill skicka med till andra i samma situation så är det: sök hjälp och gör det med en gång, säger Monica.
De är bara två av många som upplever samma sak, och många som kommer att kastas in i en tidigare okänd värld.
– Tyvärr finns det nog många än så länge ovetande föräldrar där ute, säger Karin.
På samma gång som deras barns drogresor, vilka vi anonymiserat i den här texten, skiljer sig åt finns det även åtskilliga beröringspunkter.
Båda hade börjat långt innan föräldrarna hade en aning och båda visade ungefär samma tecken.
– Sur och vresig, men det är ju de flesta tonåringar. Samtidigt svår att nå och svår att läsa av. Och cannabis luktar ju inte, till skillnad från vanlig cigarettrök. Men i efterhand ser jag ju alla de där tecknen, slöheten, de röda ögonen, den enorma mängden sötsaker, säger Karin.
Liknande erfarenheter har Monica; ett förändrat beteende, ibland låg, ibland stressad, möten som bestämts som glömdes bort, borttappade saker, undanflykter vid konfrontationer.
– Intuitivt kände jag att något inte stämde. Jag frågade, men fick inga ärliga svar, förstås. Det var total förvirring och stämde inte med min magkänsla. Samtidigt var det en slags förnekelse från min sida, droger är ju en värld som är så långt ifrån min egen.
Monica berättar om en ständig brottningsmatch med sig själv: vad är normalt tonårsbeteende? När skulle hon sätta stopp? Vad är rätt och vad är fel? Och hur mycket integritet är okej att ge och hur mycket kontroll är okej för föräldern att kräva?
Till slut var de båda tvungna att se sanningen i vitögat, att deras respektive barn faktiskt ägnade sig åt att aktivt använda droger. Ibland mer, ibland mindre och i ett fingerknäpp kullkastades världen för två hela familjer.
– Jag hade inget anat, jag fick ju de där sms:en om det var någon utekväll; ”allt är okej, jag är hos den och den”, berättar Karin.
De berättar om sin förtvivlan, om skuldkänslorna, om skammen. Om nätterna utan sömn, tankarna som ständigt mal och ett intensivt googlande på allt som handlar om droger.
– Inget fungerar som det ska, man lever med en fruktansvärd skam, man trippar på tå och blir misstänksam mot allt. ”Vad var det som prasslade i rummet?”, ”Va? Ska du ut nu?”. Samtidigt som man inte kan ifrågasätta allt, säger Karin.
Ja, säger Monica. Skammen att ha ett barn som inte lever upp till samhällets normer, den tär:
– Man känner sig misslyckad som förälder. Och ibland möter man deras barndomskamrater på stan som har helt vanliga, fungerande liv, då gör det ont. Det känns som om alla vet och man går med böjd rygg och sänkt blick.
Hur går det att lära sig leva med skammen? Ja, hela situationen?
– För mig har jobbet varit räddningen, där har jag fått perspektiv på mina egna problem. Till slut kommer man till en punkt då jag måste överlåta till ungdomen att själv ta ansvar för att söka hjälp. Vi föräldrar och syskon finns här, men drogfrihet och normalt uppträdande är en förutsättning.
Karin säger att hon härdats under den här turbulenta tiden, hon klarar mer än hon gjorde förr. Men trots att hennes barn efter ett par år tog sig bort från cannabis-världen (”Mamma, jag behöver hjälp!”) är hon ständigt på sin vakt. Kanske kommer vaksamheten att sitta i hela livet.
Insikten hur enkelt det är att få tag i narkotika på Gotland har, säger hon, överraskat henne. För den som vet vart man vänder sig är det aldrig mer än några minuter bort.
– Det finns en så liberal inställning till cannabis bland ungdomarna så man tror inte det är sant! Google är bra på många sätt, men det går verkligen att välja vad man tar till sig, säger Karin.
Såväl Karin som Monica har varit öppna med problematiken i sin närmaste omgivning. De har dessutom deltagit i föräldragrupper på MiniMaria, vilket varit ett viktigt verktyg.
Det var där de insåg att de inte var ensamma.
För det var också en tröskel att ta sig över, insikten att ”det här har faktiskt hänt i min familj”.
– Det är en helt annan värld, så långt ifrån min. Dessutom är det kriminellt, med allt vad det innebär, jag som på sin höjd fått p-böter, säger Monica.
Karin och Monica – som alltså heter något annat – ställer upp på den här intervjun för att visa att ingen står ensam och att hjälp finns att få, för såväl ungdomar som föräldrar.
– Det här är en jättestor problematik där så många fastnar. Var nyfiken, bry er, rota i lådor och under madrassen. Och om det går så långt så är ensam aldrig stark, ta hjälp och gör det tidigt, säger Karin.