Einsteins upptäckt för "skruvad" för Nobelpris

Ett av de främsta snillena i historien, Albert Einstein, belönades aldrig för sin viktigaste upptäckt – och en gigant som Darwin hade nog inte fått något pris över huvud taget.

Albert Einstein fick visserligen priset, men inte för sin mest revolutionerande insats, relativitetsteorin, utan för den fotoelektriska effekten.

– Relativitetsteorin är den största upptäckten under 1900-talet, men var knepig att påvisa när den kom. Och på den tiden var man inte så förtjust i rent teoretiska resonemang. Dessutom var hans teori så skruvad att man inte riktigt kunde ta den till sig, säger Gustav Källstrand, idéhistoriker och intendent på Nobelmuseet i Stockholm.

Den enda vetenskapliga upptäckt, enligt Källstrand, som kan mäta sig med relativitetsteorin är Charles Darwins teori om det naturliga urvalet. Fast möjligen skulle inte heller Darwin ha belönats för sin viktigaste insats om Nobelpriset hade funnits på hans tid.

– Det finns en uppenbar risk att han inte skulle ha fått det. De tydliga bevisen för hans teori fanns inte då, utan kom senare, på 1900-talet, säger Källstrand.

Även i relativt sen tid finns det exempel på forskare som borde ha fått priset men som av olika anledningar inte fick det. Mest känd är sannolikt kanadensaren Oswald Avery som redan på 1940-talet upptäckte att det är dna som bär på våra arvsanlag, inte proteinerna som man länge trott. Det var en revolutionerande upptäckt, men Avery hann dö vid 77 års ålder innan någon kom sig för att belöna honom.

I vanrykte

I den andra änden av Nobelhistorien hittar vi pris som, även om de inte nödvändigtvis var felaktiga, hamnat i vanrykte på grund av att de gav upphov till skador på miljö och människor.

Ett sådant fall var när schweizaren Paul Müller fick medicinpriset 1948 för upptäckten av insektsgiftet DDT. Giftet fungerade väldigt bra och blev populärt när det kom.

Vid prisutdelningen sade Müller att det kändes som om en bomb hade exploderat i hans bröst när han förstod att han "löst gåtan med ett effektivt insektsbekämpande medel".

– DDT var effektivt mot myggor som spred malaria och räddade på så vis livet på många människor. Men sedan fann man att det också kunde vara skadligt för människor och djur, och då förändrades synen, säger Källstrand.

Det främsta problemet med DDT är att det ansamlas i fettvävnader hos däggdjur och fåglar. Hos vissa rovfåglar, som havsörn och pilgrimsfalk, uppstod störningar i fortplantningen vilket ett tag såg ut att föra båda arterna mot utrotningens rand.

Dessutom blev malariamyggorna med tiden resistenta mot giftet. Sammantaget blev problemen så stora att DDT från och med 1970-talet blev förbjudet i de flesta länder.

Brutal metod

Ett annat exempel är medicinpriset året efter, 1949, när portugisen Egas Moniz belönades för att han utvecklat lobotomi som behandling mot vissa psykiska sjukdomar. Metoden är brutal – nervbanor i hjärnan skärs av – men minskar bevisligen den ångest som patienterna lider av.

– Lobotomi, precis som DDT, fungerade som det var tänkt. Men skadorna på hjärnan blev omfattande och bättre metoder med psykofarmaka kom strax därefter. Så till vida var det ett pris som åldrades dåligt, säger Källstrand.

Direkta felaktigheter har dock mycket sällan belönats. Ett känt exempel är från 1926 då dansken Johannes Fibiger fick medicinpriset för att han upptäckt att en viss typ av rundmaskar kunde orsaka cancer hos råttor – vilket senare visade sig inte stämma.

Möjligen finns det också exempel på pristagare som kanske inte borde ha belönats, inte för att resultaten var felaktiga, men för att upptäckten inte riktigt var av Nobelprisklass. Ett sådant fall var när den svenske ingenjören Gustaf Dalén fick fysikpriset 1912 för en ny typ av fyrbelysning.

– Det var kanske inte Nobelmässigt, och det var emot den rekommendation som fysikerna i kommittén för fysikpriset hade gett. Men akademien i sin helhet ville annorlunda och ansåg att Dalén var en "stor svensk som borde belönas", säger Källstrand.