Det gamla grollet

Ingen vill tillbaka till situationen på 70- och 80-talen då över 3 000 människor dödades och 35 000 skadades under 30 år av död och terror mellan Londontrogna unionister och Irlandslängtande republikaner i Nordirland.

Efter det så kallade Långfredagsavtalet 1998 har dock läget blivit betydligt bättre – och det förklaras bland annat med avsaknaden av poliser och fysiska hinder vid gränsen mellan nord och syd. Därför vill både Storbritannien och Irland och hela EU hålla gränsen öppen. För Irland är öppningen även ekonomiskt av stor betydelse.

Det snabba löftet

I förhandlingarna med EU gick premiärminister Theresa May redan i december 2017 med på införandet av en nödlösning – backstop på brexitengelska – för att garantera en fortsatt öppen gräns på Irland. Tanken är att frågan ska lösas genom fortsatta förhandlingar, men om det inte går ska nödlösningen automatiskt träda i kraft, rent praktiskt genom att Nordirland hålls kvar i ett gemensamt tullområde med EU. Nödlösningen ska sedan gälla tills vidare, utan något givet slutdatum på förhand. Ingen av parterna kan heller ensidigt upplösa den. May har försökt backa från nödlösningen, men har hittills fått kalla handen av övriga EU som står enat bakom Irlands syn på saken.

Vågmästarna i Belfast

Theresa Mays Konservativa parti har inte egen majoritet i det brittiska parlamentet, utan förlitar sig på stöd från de tio ledamöterna i det lilla ärkekonservativa nordirländska unionistpartiet DUP. Partiet vill absolut vara kvar som en del av Storbritannien och är därför kraftigt emot alla regler som behandlar Nordirland på ett annat sätt än resten av landet – exempel i tullsammanhang.

Försök att blidka DUP genom att låta hela Storbritannien omfattas av nödlösningen har inte hjälpt, utan bara orsakat att motståndet spritt sig till resten av landet.

Växande splittring

I Konservativa partiet finns en stark falang av brexitanhängare som vill se en så tydlig brytning med EU som möjligt. De är starkt emot tanken på att hamna i ett nödlösningsläge där landet fortsatt omfattas av EU-regler som man inte kan vara med och påverka.

Motståndet från hårdbrexitfalangen och DUP gör det svårt för premiärminister May att få stöd för sin linje, vilket har fått även andra att andas morgonluft. Grupper av parlamentsledamöter som vill ha ett närmare samarbete med EU eller till och med stanna kvar hoppas nu på starkare stöd för sina åsikter.

Det största oppositionspartiet, Labour, är samtidigt mest inriktat på att få till ett nyval. Resultatet är ett läge där ingen linje stöds av tillräckligt många – vilket i sin tur ökar risken för att Storbritannien helt sonika kraschar ut ur EU den 29 mars, utan avtal med resten av unionen.