På tisdag är det Världsdiabetesdagen, en dag som ska tydliggöra diabetes-problematiken, eller som man brukar säga: ge sjukdomen ett ansikte.
I just den här intervjun får Sakarias vara en lokal förgrundsfigur i en berättelse om hur plötsligt ingenting är som förut i en vanlig gotländsk familj.
Fredag eftermiddag när vi ses, Sakarias har just kommit med bussen från Romaskolan, en resa på knappa milen.
Han går i femman, den här dagen har klassen tränat på Sveriges landskap. Han tror han kan alla nu, säger han.
– Men frågan är om jag stavade rätt på allt, funderar han.
Tids nog kom han att få veta, och i ärlighetens namn finns det detaljer som är mer väsentliga än denna.
Varje dag insjuknar två, tre barn i Sverige i typ 1-diabetes, en sjukdom som innehas av runt 50 000 svenskar. Dessa tvingas under hela livet leva med insulinsprutor och blodsockerkontroller.
Vi ska ta oss till dramatiken på Visby lasarett den dag de väl tog sig dit, Sakarias och hans mamma Gunilla.
Men först till den där inledande känslan av att någonting var väldigt fel.
Vi sitter runt köksbordet i villan i Hogrän, jag, Sakarias, Gunilla som arbetar som lärare, pappa Mattias som är personlig assistent och lillebror Johannes som mest far omkring som ett glatt yrväder.
De tar mig med till jullovet för snart två år sedan, när som helst kan de i tanken ta sig dit.
Gunilla berättar, det är hon där i köket som pratar mest:
– Det hade alltid varit fart på Sakarias, alltid en massa på gång, men nu märkte vi att han ofta var så väldigt trött. Han var intresserad och skötte skolan men gjorde just inget annat, han drog sig tillbaka, orkade inte åka pulka, inte vara med kompisar.
Nedstämdheten, det ideliga kissandet, törsten och viktminskningen trots att han aldrig haft några extrakilon...klart de funderade, mamma och pappa.
– Men vi slog det nog lite ifrån oss, det tar emot att tänka jobbiga saker. Man söker gärna enkla lösningar, säger Mattias.
Till slut gick det dock inte att blunda längre. Jullovet var över, skolan igång och när mamma en dag kom från jobbet...
– ...så var han alldeles grå. Han såg SÅ sjuk ut, berättar Gunilla. Så vi åkte in, Sakarias och jag.
Här brister det, tårarna börjar rinna, Gunilla ber om ursäkt och hämtar en rulle hushållspapper.
Hon hade varnat redan i vårt telefonsamtal inför intervjun, hur känslosamt det här är och hur det verkligen påverkat hela familjen.
Sakarias sitter mest och ler, tycks ta det cool, kanske rent av coolast av alla i familjen.
– Nu gråter du igen, mamma, säger han.
Men minnet, det minnet. Hur hennes äldste pojke omedelbart fick en nål i armen, dropp och sedan sändes raka vägen till IVA, intensivvårdsavdelningen.
– De började med en gång prata om diabetes som en tänkbar orsak och min värld rasade fullständigt, allt bara gick sönder, berättar Gunilla.
Vid typ 1-diabetes slutar kroppen av okänd orsak att tillverka hormonet insulin, vilket krävs för att cellerna ska kunna ta upp socker från blodet. Sjukdomen kan utvecklas under någon vecka till några månader.
Kända symtom för barn är bland annat att kissa oftare och större mängder, bli törstig och dricka mer än tidigare, snabbt gå ner i vikt samt bli trött och kraftlös, upplyser sajten 1177.se.
Så många kommentarerna varit: Sockersjuka, jasså du, då har han nog ätit lite för mycket godis. Och oj så synd, men det går nog över, ska du se.
Nej, det går inte över.
Diabetes är en livslång sjukdom som den drabbade och i det här fallet även dess omgivning tvingas förhålla sig till varje stund.
Vid varje måltid, vid varje frukt, vid snart sagt varje tugga av vad som helst måste blodsockerhalten kontrolleras och kompenseras.
För lågt är det akut mest farliga, för högt är långsiktigt dödligt.
Sakarias var, visade det sig, illa däran när han till slut fick vård, blodsockervärdet var så pass högt att det inte ens gick att mäta.
Mamma Gunilla förebrådde sig själv: Borde jag åkt in tidigare, hade det hjälpt?
– Nej, sade läkaren, det hade det inte gjort. Vi kom i tid och det är skönt att höra, då slipper man känna skuld. Men det är klart...man tänker ju ändå.
Vad?
– Om vi inte åkt in alls...han kunde ha dött. Det är en fruktansvärd tanke, men ibland kommer den, det kan inte hjälpas.
Ni ville inte tänka det värsta, sade du Mattias. Hur menar du då?
– Att man håller det ifrån sig, ”det är nog inte så farligt”, tänker man. Det var jullov, då är allt lite upp och ned, man vänder på dygnet och äter lite hur som helst. Man försökte hitta förklaringar där. Och jag visste heller inget om diabetes, jag tänkte att det bara drabbar äldre. Men nu har vi lärt oss.
Sakarias tränar pingis, fotboll och innebandy, dagen efter intervjun är det match i Roma. Och så spelar han gitarr och en del spel på telefonen. Men parkour har han lagt av med, han kom ifrån det under sjukdomen så nu får det vara.
Sakarias var tapper i den stund då alla förutsättningar ändrats. Han följde rådet från lasarettets personal, att bli kompis med sin sjukdom.
– Ja, jag sade direkt att vi skulle bli kompisar. Och första sprutan i magen tog jag själv, berättar han.
Långverkande i låret morgon som kväll, finjusteringar av blodsockret med hjälp av insulin via magen tillfällen däremellan.
I dag slipper han sprutorna, han har en ”pump” på armen och ger insulin via en slags fjärrkontroll. Blodvärdet hålls koll på genom en sensor på Sakarias kropp som sänder data till mobiltelefonen, vilken Sakarias alltid måste ha i fickan.
Dessa kurvor kan även följas av mamma och pappa. Skulle halten stiga eller sjunka går ett larm.
– Det är en sagolik trygghet, säger Gunilla.
I sin ungdom var hon, säger hon, kontrollfreak av stora mått. Det dämpades något sedan hon träffade Mattias för 18 år sedan.
Nu är hon tacksam för det ordningssinne hon åter aktiverat, för i dag handlar det ytterst om liv och död.
– Det är så mycket att hålla koll på, läsa på alla matförpackningar och att dosera insulinet rätt. Det ska vara mat var tredje timme och äts det något däremellan ska det kompenseras med hjälp av insulinpumpen. Det går aldrig riktigt att slappna av.
Sonens sjukdom innebar till en början slitningar där hemma. Nog för att Gunilla och Mattias känner varandra väl efter så många år och de flesta frågetecken har haft tid att rätas ut, men nu grodde inte sällan osämjan.
– Båda ville vi förstås väl, men gjorde på olika sätt när vi skulle hjälpa Sakarias. Vi blev osams där i början, säger Mattias.
De hittade lugnet genom att ha ansvaret var sin dag.
– Oron ligger där och gnager hela tiden, det var ju helt nya frågor som kom upp, säger Gunilla. Man var så oerhört rädd att göra fel. Det var ju det det handlade om. Osäkerheten.
Det är snart två år sedan Sakarias blev sjuk. Hur har ni landat i det nya livet?
– På sätt och vis har det blivit vardag, det finns inte i tankarna jämt. Men samtidigt är det tjugofyra-sju som gäller och det livet ut. Sjukdomen är den extra personen i bilen eller vid matbordet.
Jag frågar Sakarias varför han ville vara med i det här reportaget, för det var han som sade ”ja” när mamma och pappa först tvekade.
– För att det sällan står något om diabetes i tidningarna. Det är viktigt att veta att det finns och hur det fungerar.. Jag vill att folk ska få veta.
Familjen säger att de ändrat sitt sätt att leva, det är mat först och godis sedan. Det är heller inga excesser, en liten skål popcorn eller ostbågar på fredagskvällen, sedan får det vara bra. Det gäller såväl Sakarias som Johannes.
Och när det bjuds på kalas ringer de kalasvärden och frågar vad det ska bjudas på. Med tiden har även vänkretsen lärt sig och ringer självmant och frågar.
– I början ville jag inte gå på kalas alls, det var inget roligt när det alltid var tårta, men nu går det bra igen, säger Sakarias.
Det finns även typ 2-diabetes, vilken är en betydligt vanligare sjukdom sett till alla åldrar. Omkring 400 000 svenskar vet om sin sjukdom, därtemot är den ovanlig bland barn, bara runt 100 totalt i landet. Till skillnad mot typ 1 relateras risken att insjukna i typ 2 till levnadsvanor som mat, motion och övervikt.
Gunilla och Mattias är fulla av beundran av sina söner. Av Johannes för att hanär förstående och hjälpsam, av Sakarias för att han inte sällan varit den starke.
– Ja, tänk om han inte samarbetat, om han inte blivit kompis med sjukdomen...han har verkligen varit stark när Mattias och jag varit svaga, säger Gunilla.
Jag frågar Sakarias om det är synd om honom, nu när han har diabetes.
Är det synd om dig?
– Nej, säger han. Det är mer synd om mig för att jag får så lite i månadspeng!