Här har de egen beredskapsplan – det behövs i fler socknar

Tänk er att lilla Hogrän plötsligt blir både strömlöst och isolerat, över längre tid. Det finns en egenutvecklad, lokal plan för det. Den börjar nygammalt; med kyrkklockan.

Bengt Pettersson, Hogrän, utanför den tidigare hemvärnslänga som numera är socknens samlingspunkt och beredskapsstuga vid kriser.

Bengt Pettersson, Hogrän, utanför den tidigare hemvärnslänga som numera är socknens samlingspunkt och beredskapsstuga vid kriser.

Foto: Simon Bendelin

Hogrän2024-11-25 05:01

Fenomenet med kyrkklockor som larmsignal, vid fara eller hotande katastrof, är såklart inget som Hogränsborna har uppfunnit. Det har i själva verket fungerat så över hela världen i mer än tusen år.

Det man gjort i Hogrän, på senare tid, är att komma överens med den alltmer lågbemannade Svenska kyrkan om en lokal beredskap, för att larmet verkligen ska ljuda vid behov.

– När det blir en större samhällskris så går jag, Åke och Matilda för att ringa i klockan, berättar Helena Davidsson.

undefined
Enligt de andra är det Helena Davidsson som bör få mest erkännande för initiativet i fråga. Här står hon i beredskapslokalens kök.

Hon är relativt ny i socknen, medan Åke Berglund och Matilda Snoder bott här längre. De utgör en engagerad granngrupp, tillsammans med bland andra Birgitta Wejde, Bengt Pettersson och Michael Barton.

Initiativet till ett superlokalt krisarbete kommer dock från den mest nyinflyttade.

– På min arbetsplats, Gotlandshem, har det varit väldigt aktuellt med beredskap. Jag funderade på om vi kunde göra det i vår socken och kontaktade Åke och Matilda. De blev väldigt glada och började direkt prata om vad vi kunde göra, säger Helena Davidsson.

Vid den tidpunkten hade de ännu inte hört talas om Region Gotlands projekt kring lokal beredskap, kallat Stark socken, som Helagotland har berättat om tidigare.

Gruppen blev dock snart varse, tog konceptet till sig – och tillhör numera de socknar som kommit längst. Här finns till och med en egen beredskapsplan, i det närmaste färdig, men som samtidigt är tänkt att vara ett levande dokument.

Men vad är det då som ska ske, om någon av er faktiskt aktiverar kyrklarmet?

– Det innebär att vi aktiverar vår samlingspunkt, som är en gammal hemvärnsbyggnad. Den är i privat ägo nu, men fastighetsägaren har ställt sig positiv till detta. Där finns kök och övernattningsmöjligheter. Vi kan även ordna dit ett elverk, förklarar Helena Davidsson.

undefined
Engagerad sockengrupp: Anders Sjögren, Bengt Pettersson, Michael Barton, Birgitta Wejde, Margareta Sjögren, Helena Davidsson, Anne Lawergren och Åke Berglund.

I övrigt har man inventerat var det finns sådant som vedspisar och godkända brunnar med handpump – men den kunskapen hålls hemlig inom socknen.

Något lokalt livsmedelslager blir det dock inte i nuläget. Åke Berglund förklarar varför:

– Det är så många problem som kommer med ett sådant förråd; man måste hålla på och kolla datum på maten och hålla det tätt och säkert. Däremot kan man ha ett grundläggande lager med sådant som t-sprit och filtar, funderar han.

– Vi har även pratat om en kontaktlista med olika kompetenser inom socknen, så vi vet var det finns till exempel sjukvårdskunniga, tillägger Matilda Snoder.

undefined
Åke Berglund inne i längans stora rum, med kaminen tänd i bakgrunden.

Det verkar på det här gänget som att arbetet dessutom får psykologiska och sociala effekter. Att detta skapar en gemenskap som kanske funnits en gång i tiden, men som försvagats på många håll.

– Tidigare hade vi en Röda Korset-förening som var väldigt aktiv, men när den uppgick i en större krets kom det här av sig lite. Nu har den rollen tagits över av det här projektet, menar Birgitta Wejde.

– Längre tillbaka var ju många socknar egna kommuner och om en bonde blev sjuk hade man trösklag som hjälptes åt. När det försvann uppstod ett tomrum som vi behöver fylla igen, inflikar Bengt Pettersson.

undefined
Bengt Pettersson visar upp fastigheten som blivit socknens samlingsplats vid en kris.

De får medhåll av regionens projektledare Maja Allard, som ser positivt på det som sker i Hogrän.

– I kriser har man ett behov av gemenskap – och det måste inte handla om krig, det kan även vara halt väglag och flera som kör i diket. Förhållningssättet till varandra har liksom fallit i träda, men nu börjar vi inse att det är något som behövs, säger hon.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!