Det som enligt arrangörerna själva har vuxit till att bli öns största loppis började i liten skala för kanske 15 år sedan.
– Då stod några gubbar här på terrassen till klubbstugan och sålde, säger Freja Liljeroth, medan hon och Jana Viberg håller koll på att de 73 säljarna ska rulla in i tid.
"General I" och "General II" står textat på ryggarna till deras reflexvästar. Som arrangörer i den mycket lilla idrottsföreningen Hellvi sportklubb, med bara ett 40-tal medlemmar, har de minst sagt haft en hektisk vecka.
– Det har varit heltid. Det här är det enda vi drar in stålar på till klubben, säger Jana Viberg och berättar att de har utgifter på 12 000 kronor till regionen i markhyra och 10 000 om året i elräkningar.
Jätteloppisens parkering börjar fyllas redan en halvtimme innan öppningsdags. Förra året kom 1 000 bilar, vilket gav intäkter på 20 000 kronor till klubben.
– Vi räknar med 2 500 till 3 000 besökare, säger Freja Liljeroth innan repet faller prick klockan 10.
Rena kosläppet, menade någon, när hugade spekulanter rusade mot de säljare de redan hade spanat in. I en fålla stod förra regionrådet Sonia Landin och sålde, för sin dotter som satt sin mamma i arbete medan hon själv var på jobbet. Bland lådor med kläder, kalsonger och strumpor, kostade det mesta bara 20 kronor, eller fem.
– Det roliga är att träffa folk. Här träffar jag dem jag inte sett på flera år, säger Sonia Landin och håller med om att det kan vara minst lika socialt att vara loppisförsäljare som att vara politiker.
Även om mycket var billigt och såldes för bara någon tia fanns det verkliga dyrgripar bland prylarna.
– Det här är en värsting! 1 100 vill jag ha för den, säger Bengt Murén om den gröna vas signerad designern och kända konstnären Wilhelm Kåge som han och hustrun Kerstin nu gör sig av med.
De flyttade till Lärbro 2017 och har både prylar att sälja och kunskapen om dem.
– Loppisen här i Hellvi har blivit nästan som en antik- och samlarmässa. När vi bodde på fastlandet var vi runt på mycket mässor, där var lite tyngre grejer och riktiga nördar, säger han.
En som får klassas som nörd är Isto Räsänen, expert på tidig konst från 1500- och 1600-talet.
– Jag har varit med i 50 år, och började som 16-åring med att sälja afghanska mattor, elfenbensfigurer och flummiga saker, säger han och visar en spegel från 1850.
Den är i renoveringsbehov, därav priset på bara 300 kronor. Betydligt dyrare var barnbadkaret i zink från 1910-talet.
– De är oerhört svåra att hitta, 1 600 spänn vill jag ha för det, säger han.
Just barnbadkar hade inte Sofia Björn en bit bort, men väl barnkläder att sälja i mängder.
– Hon har fem ungar, ropar dottern Alma från solstolen där hon och systern Wilma fick vänta under tiden.
Nu försvann prinsessklänningar och annat i ett nafs. I vimlet och solskenet intill sken Marie-Louise Söderberg i kapp med de silverfat hon fyndat.
– Kolla, de kostade bara tio kronor styck! Det här är det stående årliga evenemanget och alltid gör man något fynd, säger hon och förklarar att hon ska ha silverfaten att kavla ut lera i, till egna fat i keramik.
När ett logistiskt mästerverk av plastband och olika fållor för bilparkeringar tagit flera åkrar i anspråk kunde Freja Liljeroth pusta ut. Då ringlade köerna fortfarande en kilometer bort – ända till föräldrakooperativets förskola i Hellvi gamla skola.
– Det är nästan så man blir lite darrig efteråt, säger hon.