En solig juliförmiddag 2002 ringde telefonen. "Staffan, we need your help". En amerikansk pojke, gravt sojaallergisk, ligger på sin dödsbädd på Boston children's hospital i USA. Han är allvarligt sjuk i leukemi, och efter en benmärgstransplantation har immunförsvaret helt slagits ut. Han måste ha näring för att överleva, något som hans kropp bara klarar av att ta upp genom dropp . Men det finns ett problem. En av de livsviktiga fettsyror han behöver finns bara, intravenöst, i form av sojaolja. Läkarna försöker, men pojkens allergi gör att han bara blir sämre och sämre. "Do not resuscitate" (återuppliva ej), heter det. Pojken ska få dö i frid.
I ett sista desperat försök att rädda sin sons liv har pappan hört talas om en lösning på andra sidan Atlanten. Samma fettsyra går även att få tag på som fiskolja, men den har FDA, food and drug administration, förbjudit i USA. Tiden är knapp, men pojkens pappa tar fajten mot staten. Efter många om och men tillåter FDA till sist att lösningen, som ett undantag, ska få användas på pojken. Men hur ska de gå till väga? Hittills har ju läkarna knappt hört talas om, och definitivt inte använt fiskoljan i medicinskt syfte.
Det har däremot Staffan Bark, som lyckligtvis är anställd på samma amerikanska läkemedelsföretag som har hjälpt familjen att ta in medicinen i landet. Över telefon får han lägga upp en strategi för pojkens behandling, en knepig process i och med landets alla regleringar. Men doseringen blir rätt, och med Staffans hjälp kan läkarna skrida till verket. Redan efter första dagen mår pojken bättre. Och från att knappt kunna andas, sitter han på sjukhussängen och spelar gitarr, bara tio dagar senare.
Staffan Bark började att studera till läkare i Stockholm redan 1964. Sin första tjänst hade han på ett sanatorium för tuberkulospatienter. En obehaglig miljö, minns han. I dag, ett halvt sekel senare, är han fortfarande verksam som kirurg på Visby lasarett, trots att han passerat pensionsåldern för en sisådär elva år sedan.
– Om man verkligen brinner för en sak är gränsen mellan idealism och arbete obefintlig, konstaterar han stolt där vi sitter i vardagsrummet på Backgatan, bara ett stenkast från lasarettet.
Till Visby kom han från Karolinska sjukhuset i Stockholm 1994, då för att bli klinikchef på kirurgin.
– De ringde och tjatade. Vi tänkte att "tre år kan vi väl lämna huvudstaden?", skämtar han.
På den tiden fanns 90 vårdplatser på kirurgin, en siffra som i dag är nere på cirka 30.
Själv har Staffan aldrig varit rädd för att uttrycka sin åsikt, och han vägrar att bara blunda för bristerna i vården. 2012 publicerade Gotlands Tidningar en uppmärksammad debattartikel, skriven av Staffan och en kollega, där de riktade stark kritik mot dåvarande sjukvårdsdirektören Ann-Christin Kullberg som fått ett avgångsvederlag på nästan en miljon kronor. Han är beklämd över dagens brister, och anser att mycket av pengarna som går rakt ner i direktörernas fickor hade kunnat tjäna mycket vettigare syften.
– Jag ser hur erfaren vårdpersonal ger upp. Pengarna finns ju där, men de skulle kunna placeras mycket bättre.
Beslutsfattarna är också för ointresserade av vad som händer på sjukhusen, menar Staffan. Han liknar vården vid en bilfabrik, där vårdplatserna inte fördelas efter behov, utan bara kommer på löpande band.
– Varje patient är unik, och vi måste kunna anpassa oss. Men det finns inte vårdplatser för varje specialietet. Till och med pensionärer ligger på barnavdelningen. Och sist jag såg en sjukhuschef var i början av seklet, berättar han.
En massiv bokhylla löper längs väggen i familjens vardagsrum. Drivkraften, att som 76-åring fortfarande arbeta, tror han kommer just från sin outtömliga nyfikenhet. Staffan är docent i kirurgi och specialist i klinisk nutrition. Sedan 90-talet, fram till i år, har han varvat kirugin med anställningen i läkemedelsindustrin, ett jobb som bland annat har tagit honom till Kina ett 30-tal gånger. Så har hans karriär sett ut, fullspäckad av vitt skilda uppdrag. Och det är med glädje som Staffan minns tiden som förbundsläkare i det svenska friidrottsförbundet. Vid VM i Göteborg 1995 var han medicinskt ansvarig, och på somrarna har han fått följa det svenska landslaget runt om i världen.
– Men det blev ju inte mycket till semester för oss, flikar hustrun Barbro in.
Idrottsintresset märks av, inte bara till yrket. För sex år sedan löptränade Staffan inför sitt tjugonde maraton. Tyvärr hindrade en skada honom från att genomföra loppet den gången, men nu har han anmält sig till Stockholm halvmarathon den 10 september.
Läkekonsten verkar onekligen ligga i det Barkska arvet. Till Ångermanland kom pappa Helge Bark i början av 30-talet, där han blev något av en legend. Av en slump hade han blivit erbjuden ett kort läkarvikariat i Ådalen, som visade sig bli mindre lugnt än förväntat. En av hans första stora uppgifter blev att ta hand om demonstranterna som sköts och dödades av svensk militär i maj 1931. I Ångermanland blev han kvar i hela sitt liv, och 1939 föddes Staffan, som dock menar att släkten har läkaranor ännu längre bak i tiden.
– Min farfar var slaktare, och det är väl inte jättestor skillnad.
Som ung var Staffan däremot inte alltid övertygad om att han skulle bli just kirurg. Drömmarna var många, men han stod i valet och kvalet mellan läkare och pilot.
– Märkligt nog blev min ena son just läkare, och den andra pilot, kan han konstatera.
Trots att han i år drog sig tillbaka från läkemedelsindustrin har Staffan inga som helst planer på att pensionera sig. Men visst har tempot sänkts lite grann. Samtidigt som han driver ett medicinskt konsultbolag jobbar han "bara" på halvtid som kirurg.
– Jag kommer att fortsätta tills jag inte anses vara kompetent, eller till dess att jag inte längre tycker att jobbet är roligt. Men det kommer nog aldrig att hända, säger han.
Efter mer än 50 år i vården finns det fortfarande ett minne som sticker ut extra mycket – den amerikanske pojken på Boston children's hospital. Tio månader efter kontakten med Staffan skrevs pojken ut från sjukhuset. Leukemin var botad, och i dag är han helt frisk. Trots att det har gått 14 år sedan händelsen har FDA fortfarande inte godkänt användandet av dropp genom essentiella fettsyror från fisk. Men Staffans insats öppnade för att tekniken fick nyttjas i forskningssyfte.
I USA har den nu räddat över 200 människoliv.