Elisabeth Kalkhäll trädde in som vd för kommunala bostadsbolaget Gotlandshem 1 april. Avgående vd:n Staffan Thurgren skulle finnas med vid hennes sida till sista juni.
– Jag har bollat många frågor med honom, men Staffan har inte varit på kontoret under dessa månader. Det går inte att ha två chefer på ett ställe, så jag har varit vd sedan 1 april, säger hon med tydlighet i rösten.
Det har varit en hel del att sätta sig in i sedan dess. Jobbet hon lämnade, som vd för Almi, var inom en helt annan bransch. Och att gå in i ett fastighetsbolag, dessutom helägt av regionen, var som att kliva in i en helt annan värld. Men för en person som vägrar använda ordet förändring, ”det heter utveckling”, borde det nya inte kännas främmande för Elisabeth Kalkhäll.
– Det jag kanske inte väntat mig är att det är mycket som tar väldigt lång tid. Jag är otålig.
Samtidigt som hon förstår gången med markanvisningar, projektering och inte minst att allt dessutom måste upphandlas vid nya byggnationer, hoppas hon att det åtminstone kan få naggas i kanterna.
– Det talas mycket om bostadsbyggande nu på riksnivå och om möjligheten att snabba på planprocesser. Det som saknas är en politisk enighet. Men det krävs om vi, Gotlandshem, ska kunna uppnå vårt mål på 400 nya bostäder till 2020. Och våra ägare, regionen, måste se till att det finns mark att bebygga.
Tror du att ni kommer klara det?
– Det måste jag. Och det står minst 400 i ägardirektivet.
Parallellt med höga ambitioner om att skapa ännu fler bostäder på Gotland, knackar en annan stor utmaning på dörren. Ett underhålls- och upprustningsbehov på en dryg miljard kronor under de kommande 20-30 åren. Kanske måste Gotlandshem sälja av en del av beståndet. Men det är ett politiskt beslut.
Vad Elisabeth Kalkhäll kan berätta redan nu är att det finns flera större bostadsbolag som är ivriga och vill köpa fastigheter på Gotland.
– De vill både rusta upp och bygga nytt, vilket är helt fantastiskt.
Jag försöker styra in samtalet på integration. Våren 2012 skrev Elisabeth Kalkhäll, då som vd för Almi, tillsammans med flera andra samhällsaktörer samt ledande politiker på Gotland, en insändare om ett öppet Gotland. Fokus låg då på att uttrycka stöd för landshövding Cecilia Schelin Seidegårds arbete för att locka fler invandrare att bosätta sig på Gotland.
– Jag skulle vilja prata hållbarhet. För mig innebär ordet så mycket mer än miljö. Det är mänskliga rättigheter, jämställdhet, mångfald – och integration. Det ska genomsyra verksamheten.
Hon vrider lite på sig, liksom otåligt.
– Alltså, det jag menar är att vi som kommunalt bostadsbolag ska stötta och hjälpa när det behövs bostäder till nyanlända som blivit beviljade uppehållstillstånd. Jag förstår att regionen gör allt de kan för att hitta bostäder för de nyanlända som kommer hit och vi måste alla hjälpas åt, men det får inte bli förhastade beslut.
Elisabeth Kalkhäll syftar till den senaste tidens politiska diskussion kring huruvida modulbostäder med korttidskontrakt kan vara ett alternativ på Gotland, likt i andra kommuner. Något hon inte tror är en bra lösning för just hållbarheten i samhället som stort.
– Det skulle vara ledsamt om vi kommer dit. Gotland har lyckats bra med integration historiskt sett genom att inte sätta alla på samma plats, i samma kvarter.
Finns det något annat som skiljer allmännyttan på Gotland mot landet i stort?
– Ja, jag upplever att gotlänningarna vill ha nära till naturen. Markplanslägenheterna är mycket populära. Jag tror att man uppskattar att kunna öppna dörren och känna gräs under fötterna, även om man bor i lägenhet.
Sedan göteborgskan Elisabeth Kalkhäll blev gotlänning, hon flyttade hit efter sju år i Malmö för ganska exakt 15 år sedan, har hon bott i villa i stan. Förutom under tre år, efter en separation, då bodde hon i kvarteret Stäven i Gråbo. Där satt hon i en egen lägenhet, fyra väggar och utan så mycket mer att tänka på än sig själv och barnen, vilket passade henne jättebra just då.
Men ibland, som nu på semestern, är det en liknande tillvaro som laddar batterierna hos den energiske vd:n, som skruvar sig i stolen mittemot mig. Då är det nämligen husbilssemester som gäller. Då glömmer hon den renovering av huset som hon säger är ett evighetsprojekt. Även om det såklart kommer att finnas tid över till det också.
– Förut hade vi husvagn, men vi körde ju runt hela tiden. Jag är ingen klassisk campingperson som står flera veckor på samma ställe. Det här hänger nog kvar sedan uppväxten då vi åkte runt med båten. Jag ligger inte gärna kvar i hamn om jag har möjlighet att åka runt från ö till ö, så funkar jag.