Vi träffas först över en kopp espresso i hotellets lobby. Sommargotlänningen Olof Johansson ska tillbringa en natt i Djupvik innan han tar färjan tillbaka till fastlandet tillsammans med sin fru Marianne Moström. Han har hört av sig till redaktionen, beredd att lätta på förlåten till sina kommande memoarer, där den första delen beräknas komma till hösten.
I den finns historier om hur han gjorde bytesaffärer med Marcus ”Dodde” Wallenberg för att Gotland skulle få lägre eltaxa och hur han spelade en roll i tillkomsten av vindkraftsparken på Näsudden. Så det var lätt att svälja betet för vilken journalist som helst. Och har man befunnit sig på redaktioner sedan slutet på 70-talet – därtill en stor del av den tiden i Forsmarks absoluta närhet – så var ett möte med en gammal före detta energi- och senare också miljöminister något att se fram mot.
Olof Johansson kommer rustad med en kasse, full med anteckningar, utkast, minneslappar, en bok om elektricitet på Gotland – och det historiska avtalet från 1977. Memoarskrivandet har pågått en tid:
– Jag har arbetat på det här i fyra år med material från 90 kartonger, berättar Olof Johansson.
Fram manas anekdoter och kommentarer i svindlande fart om år som spänner över mer än halva min livstid. Det är dramatiska historier från Opecmötet i Saltsjöbaden i juli 1977. Saudiarabiens oljeminister shejk Zaki Yamani var på plats. Det var även Nigerias nuvarande president, Muhammadu Buhari.
– Honom känner jag, han är snart 80 han med, säger Olof Johansson.
Han var energiminister, i den första Fälldin-regeringen, en koalitionsregering bestående av de tre borgerliga partierna Centerpartiet, Moderaterna och Folkpartiet.
Det var omtumlande år i svensk inrikespolitik. Först bara det faktum att ”Fälldin I” var den första regering som inte leddes av socialdemokrater, ända sedan bondeförbundaren Axel Pehrson-Bramstorps kortvariga minoritetsregering under några månader 1936. Sedan den omständigheten att stadsbudgeten som Fälldins finansminister Gösta Bohman (M) lade fram stannade på ett dittills rekordstort underskott. Och till det varaktiga och stora förändringar av arbetsmarknadslagstiftningen (MBL!), successionsordningen (kvinnlig tronföljd!) och inte minst på energiområdet (villkorslagen!). Till den sistnämnda lagen knöt centerpartister och andra kärnkraftsmotståndare sitt hopp när det gällde att stoppa kärnkraftens utbyggnad en gång för alla. Så blev det som bekant inte, trots Torbjörn Fälldins utfästelser om att aldrig dagtinga med sitt samvete. Fälldins första regering bestod i två år, från oktober 1976 till oktober 1978, innan den sprack just på kärnkraftsfrågan.
Det fanns att stå i för en nybliven ung minister. Men Olof Johansson hade också föresatt sig att knäcka en fråga, som i dignitet inte kunde mäta sig med reaktorstopp eller tillgång på olja och bensin, men var het på Gotland:
– Som energiminister var jag underställd Nils G Åsling på industridepartementet. Tony Hagström, som sedan blev chef för Televerket, var överlämnande statssekreterare. Han slängde över en mapp till mig med kommentaren ”lycka till med det här!”, återkallar Olof Johansson.
Ärendet gällde eltaxan på Gotland – som var irriterande hög jämfört med fastlandet, tyckte gotlänningar och deras förtroendevalda lokala politiker. Uppenbarligen fungerade den milda tråkningen från statssekreteraren.
– Det här ska prioriteras, var min tanke. Frågan hade också väckts av riksdagsledamöter vid flera tillfällen, säger Olof Johansson.
Han tog upp frågan i regeringskansliet. Statens Vattenfallsverk, som det hette på den tiden, fick i uppdrag att ta upp förhandlingar med familjen Wallenbergs Skandinaviska Elverk, SEV, eller om man ska vara mer precis, med Voxnans Kraftaktiebolag där SEV:s krafttillgångar låg samlade. Voxnan ägdes av Asea och SEV. I koncernen fanns en rad lokala kraftbolag, bland annat det på Gotland. Tanken från regeringen, eller i alla fall från den nyblivne energiministern, var att man skulle genomföra en bytesaffär: Vattenfall skulle svara för elförsörjningen på Gotland och ta över anläggningarna Slite ångkraftstation, gasturbinkraftstationerna i Hemse, Romakloster, Bunge och Endre, samt transformatorstationen i Ygne. Wallenbergarna skulle i stället få ta över anläggningar på fastlandet.
– Gösta Bohman fick höra talas om planerna och ringde och skällde. ”Ska du socialisera Gotland” röt han. Men jag förklarade, med hänvisning till en populär visa att ”nej, vi ska bara byta grejer”.
Men förhandlingarna körde fast. Det krävdes något mer i vågskålen. Olof Johansson reste till ett möte med centerns ungdomsförbund i Karlstad, där kärnkraften var det som engagerade. ”Olle, olle hur ska vi ha’t? Vi ska stoppa alla aggregat!” kunde det låta i talkör. Mitt under överläggningarna ringer Marcus ”Dodde” Wallenberg från sin sommarstuga vid Siljan, det gällde el-uppgörelsen. Wallenberg föreslog att han skulle komma till Karlstad. Olof Johansson fick använda en del diplomatisk talang för att slippa se den ekonomiska makten personifierad – därtill den som kontrollerade Asea – dimpa ner med sin helikopter bland unga kärnkraftsmotståndare.
– Jag föreslog att vi i stället skulle ses på departementet två dagar senare.
Så blev det och i vågskålen lades nu det som krävdes för att få till ett avtal: regeringen lovade att för 70 miljoner kronor köpa in en ny gasturbin som stod oanvänd hos Stal-Laval i Finspång. Den parkerades på västkusten och löste spetskraft-problem för SEV.
Uppgörelsen presenterades på en presskonferens i Visby fredagen den 7 juli 1977. ”350 kronor lägre el-pris per år för normalhushåll” var rubriken på Gotlands Folkblad dagen därpå. Tidningen hade för övrigt lyckats avslöja Vattenfalls övertagande en dag tidigare. Striden, för den här gången, var avgjord. Råkraften på Gotland fick samma pris som på fastlandet. Eller som Gotlands Folkblad uttryckte det: ”Gotlänningarna sparar i dagens penningvärde cirka 25 miljoner om året och får en tredjedel lägre elpriser än man annars fått.”
Ingen, skrev Gotlands Allehandas ledarskribent, kunde frånta Olof Johansson äran av att ha avskaffat den orättvisa eltaxan.
Fotnot: En fördel med att skriva memoarer är att man har oomstritt tolkningsföreträde. Den här artikeln bygger till allra största delen på ett samtal med Olof Johansson. Vill man fördjupa sig i historien om Gotlands elförsörjning finns Torgny Rosvalls ”Elektricitet på Gotland-en historisk tillbakablick” (Ödins Förlag AB 200). Där kan man bland annat läsa om hur det kom sig att Gotland inte fick en ny kabel från fastlandet, det som är en het fråga idag, men också om hur Olof Johansson tidigt såg vindkraftens möjligheter – och medverkade till att den etablerades på ön.