Framtiden är oviss för Gotlands egen hundras, gotlandsstövaren. Med hjälp av nedfryst sperma från fem gotlandsstövarhannar hoppas man nu kunna rädda rasen för eftervärlden.
Gotlandsstövaren är en duglig och tillgiven liten hund med en stark jaktinstinkt, som funnits i minst 200 år. I dagsläget finns det omkring 120 gotlandsstövare i världen, varav ett tiotal på Gotland.
– Vår målsättning är att det ska bli betydligt fler, det skulle vara säkrare ur avelssynpunkt, säger Anders Lekander som är sekreterare i Gotlandsstövareföreningen.
Genom ett riksdagsbeslut har Sverige åtagit sig att bevara alla svenska husdjursraser för framtiden och däribland ingår den gotländska hundrasen.
Anders Lekander berättar om projektet som gjorts, efter ett långvarigt påverkansarbete från Gotlandsstövareföreningens sida, där rasen blev den första svenska hund som lämnat sperma för att öka möjligheterna till framtida avel. Sammanlagt fem hundar har lämnat bidrag, som kommer att bli en värdefull resurs i avelsarbetet.
– Det är egentligen ett mirakel att den finns kvar. Det här är ett led i att bevara hundrasen för framtiden och säkra avelsmaterialet. Det är en av de åtgärder som vi gjort för att långsiktigt förbättra läget och rädda en av en av Sveriges äldsta jaktraser.
Tappning och frysning av sperman har skett vid Institutionen för Kliniska vetenskaper i Ultuna. När den ska användas i avelsarbetet om drygt 30 till 50 år, ska det ske i samråd med rasklubbens avelsråd och Jordbruksverket.
– När det gått minst 30 år har det passerat tio generationer, och då är den förhållandevis obesläktad till de hundar som kommer att finnas då.
Man vet inte exakt hur gammal rasen är, eller hur länge den rödgula lilla hunden med vita tecken funnits på Gotland, mer än att den varit vanlig på gotländska bondgårdar till jakt av hare och räv.
– De första skriftliga beläggen som vi har hittat är från början av 1800-talet och då ansågs den vara den bästa jakthunden i Sverige. Då fanns det en väletablerad grupp av hundar som liknar dagens gotlandsstövare.
I mitten av 1980-talet fanns det bara ett trettiotal exemplar kvar och för att uppmärksamma den speciella rasen och rädda de sista spillrorna till eftervärlden, bildades en rasförening på Gotland. I avelsprogrammet ingår dessutom inkorsning med en norsk stövarras som heter hygenstövare, som är lik den gotländska rasen och som har samma jaktsätt.
– När man avlar på en sluten population minskar den genetiska variationen, det är oundvikligt. Enda möjligheten att öka den är att korsa med andra raser, men det får man naturligtvis inte göra hur som helst, poängterar Anders Lekander.
Hur stor är efterfrågan på Gotlands egen hundras?
– Hittills har man blivit av med de valpar som fötts, men det har ju en begränsning. Det är relativt få numera som ägnar sig åt stövarjakt, som är syftet med hundrasen. Det är en av de problem som vi har att brottas med.
Hur är deras kynne?
– Jaktinstinkten är väldigt stark i förhållande till andra hundraser. De är normalt väldigt trevliga, när de inte är ute och jagar är de som vilken familjehund som helst. Mina egna två stövare, Sorken och Raja, ligger här i varsin fåtölj i vardagsrummet och sover just nu!