Det här är berättelsen om en förälskelse som aldrig ebbat ut, om känslor för ön i Östersjön som fortfarande är lika starka som när de första gången satte sina fötter på Gotland.
Åtta somrar i rad förlade de hela sina semestrar hit, första gången av en slump, sedan för att de längtade och räknade dagar.
När augusti kom och det var dags att återvända till Rödeby utanför Karlskrona var det alltid samma visa.
– Det blev värre och värre för var gång. Ont i magen, ibland grät vi, det var ett fysiskt motstånd att ta färjan härifrån. Det kändes bara så fel! berättar Therese Redmo.
Både hon och maken Lasse är uppvuxna i Blekinge och det var där de hade sitt gemensamma liv. Villa i lilla Rödeby, han hade jobb som integrationshandledare och hon som förskollärare.
Och det hade varit gott och väl om det inte var för den där blossande kärleken till Gotland.
– Det är någonting med luften här, med ljuset, med människorna. Vi kom helt enkelt hit och andades ut. Så var det då och så är det än, efter ett år, säger Lasse.
Det var sonen Hugo, som går i sexan på Stånga skola, som såg till att den där drömda flytten verkligen blev av.
– Vi tänkte sådär långt fram, säger Therese. Kanske när vi blir pensionärer. Eller åtminstone när Hugo tagit studenten.
Istället var det han som sade de där magiska orden: ”Varför kan vi inte flytta nu!?”.
Sagt och gjort. Våren 2016 började den aktiva planeringen, den 2 januari förra året slog sig familjen ner i det hyrda huset i Stånga.
Det finns de som hävdar att Stånga ligger ganska långt ifrån väldigt mycket, men för familjen Redmo är det centrum av världen.
Här finns deras verkliga hemma, det är platsen de vill leva på, platsen där de vill dö. Stånga. Eller åtminstone Gotland.
– Inget i livet kan ta mig härifrån, säger Therese och Lars håller med.
Också Hugo är genuint glad för sin nya tillvaro. Efter första dagen i sin nya skola kom han hem med orden: ”Det här var bästa dagen i mitt liv”.
I dag arbetar Lasse på en städfirma och pendlar de fem milen till Visby, på fritiden fiskar han tillsammans med en nybliven kompis, Therese pluggar folkhälsovetenskap och socialt arbete på distans och har även startat eget inom fotografi.
Det är en ny tillvaro, rätt långt ifrån det gamla livet.
Visst finns det avigsidor, Therese saknar sin bästa väninnan och de föräldrar hon alltid varit nära, Lasse har två barn sedan tidigare på fastlandet men det är okej.
– De är vuxna nu, vill de träffa mig får de väl komma hit, skrattar han.
Det har också varit knepigt att komma in i det gotländska. Sockenborna är varma men i Visby upplever de en del avstånd, det finns en tendens av ”vi-och-dom”.
De båda har förändrats som människor, säger de. De har kommit närmre varandra, gör fler saker tillsammans. Som att sätta hönsstängsel och bygga lammhagar.
Nja, djur kanske de inte skulle ha, det räckte med den katt de hade med sig.
Men vad vet man om något.
– I dag har vi en stallkatt, två hundar, en kanin, höns och ett Klövsjöfår som ska paras med ”Anders Bagge” så sedan får vi lammungar, hihi, fnittrar Therese.
Det är lite si och så och hej kom och hjälp mig där hemma, inget är särskilt noga, allt är så underbart ändå. Therese handlar på Ica iförd gummistövlar och bryr sig sällan om att byta gardiner.
Annat var det förr. Det var VIP och innefester, trender och färgmatchning. Hon är så glad att hon kommit ifrån allt det där.
– Vi har verkligen hittat hem. På Gotland och i oss själva. Jag vill aldrig, aldrig härifrån.