"Visste inte vem jag var utan ätstörningen"

Michelle Arskans vet hur det är att förlora sin identitet, och att sakta bygga upp den igen. Efter tolv års kamp mot en ätstörning har hon äntligen börjat acceptera sig själv. "Kan de älska mig så kan jag också göra det".

Michelle Arskans kämpade under tolv år mot en ätstörning. I dag mår hon bättre och hon känner sig stolt över att hon numera berättar för sina nära hur hon mår. Istället för att agera på känslorna med destruktiva beteenden.

Michelle Arskans kämpade under tolv år mot en ätstörning. I dag mår hon bättre och hon känner sig stolt över att hon numera berättar för sina nära hur hon mår. Istället för att agera på känslorna med destruktiva beteenden.

Foto: Emelie Stenqvist

Gotland2020-03-03 06:02

Michelle Arskans lyfter muggen med chailatte och tar en klunk. Hennes knallrosa hår rör sig lätt på axlarna medan hon dricker. Att hon skulle sitta på ett av Visbys kaféer hade varit otänkbart för några år sedan. Då gjorde hon allt för att slippa äta och dricka.

Under tolv år har Michelle kämpat mot en ätstörning. I dag är hon frisk, men vägen hit har varit lång.

För Michelles del började problemen i mellanstadiet. Hon var utsatt för mobbning i skolan och de hårda orden från andra elever formade långsamt hennes syn på sig själv. 

– De sa att jag var fet och att jag inte var värd att leva, och jag tog åt mig. Jag kände mig missnöjd och tänkte att jag inte förtjänade något. Jag tog ut det på mig själv genom att sluta äta. Det handlade också om kontroll. Jag upplevde att jag inte kunde kontrollera något i skolan men jag kunde i alla fall kontrollera vad jag åt, berättar hon.

Så Michelle hittade sätt att undvika måltider. Till föräldrarna sa hon att hon skulle äta hos kompisen, och hos kompisen sa hon att hon hade ätit hemma. Vid sidan av det började hon även att träna mer och mer.

Åren gick och i åttan blev hon plötsligt förbjuden att vara med på idrotten.

– Skolsköterskan märkte att jag hade gått ner mycket i vikt under en kort tid så hon ringde min mamma.

Det stoppade inte Michelle. I smyg gjorde hon träningsövningar hemma och när föräldrarna trodde att hon umgicks med vänner passade hon på att promenera och springa.

– Jag klandrar inte min mamma. Det fanns så lite kunskap om ätstörningar då. Hon höll koll på mig i två veckor men sedan trodde hon att det var bra igen. De trodde att det bara hade varit en fas.

Så var inte fallet. När Michelle flyttade till Sävsjö för att studera på skyttegymnasium blev det värre än någonsin. Enligt henne själv tränade hon alldeles för mycket och åt nästan ingenting. Det ledde till att hon svimmade flera gånger. 

– När jag flyttade hemifrån tänkte jag att det var en chans att börja om. Men en ätstörning ger inte upp. Efter sex månader insåg alla att det inte funkade så jag fick flytta hem. Världen rasade samman men samtidigt var det den största lättnaden, säger hon.

Väl tillbaka på Gotland blev Michelle diagnostiserad med Anorexia Nervosa på BUP, och därefter har hon även varit inlagd på vuxenpsykiatrin. Det dröjde lång tid innan hon klarade av att äta igen och fram tills dess blev hon matad med sond.

– Ingen trodde att jag verkligen försökte och alla såg ner på det och sa "det är väl bara att äta". Men jag fick panikattacker. Ätstörningen hade varit min enda trygghet. Jag visste inte vem jag var utan ätstörningen. Men den hatar dig lika mycket som du hatar dig själv. Det är inte värt det. 

Michelle rättar till silverarmbandet med två hjärtan runt hennes handled. Under tröjan skymtar en tatuering. Fåglar som flyger runt ordet "Strength". Styrka. Och nog har det behövts en del styrka för att ta henne dit hon är i dag. 

– Jag vet egentligen inte hur det vände. Jag började sakta att acceptera min existens. Någonstans förstod jag att jag inte kan bestämma vad andra känner för mig. Finns det något de kan älska så kan jag också det.

Vad är du stolt över i dag?

– Att jag klarar av att gå till ett jobb och att jag har släppt in folk. Det blir mycket lättare när man vågar visa känslor och ber andra om hjälp.

Här kan du söka hjälp

BUP, barn- och ungdomspsykiatri: 0498-26 84 04.

Vuxenpsykiatrisk öppenvårdsmottagning: 0498-26 83 81.

Vårdcentralerna och skolhälsovården.

Ungdomsmottagningen: 0498-26 85 84.

Om du är över 18 år kan du även skriva en egen remiss till en läkare via 1177.

Du kan även få bra stöd och hjälp via nätet:

http://www.friskfri.se/

http://www.atstorning.se/

http://rus-riks.se/

Karta: Visby
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!