DU&JAG Uppvuxen på Kuba tog fiolen honom till slut till Gotland, men det var nära att Emilio Estrada sändes ut i kriget. Det här är berättelse från ö till ö.
Han har rest, och bott, över hela världen, Emilio Estrada. Sedan åtta år har han sitt fäste i Visby på Gotland, en stad och en ö som påminner honom om känslan när vågorna slår in mot Havanna.
– Först när jag kom hit bodde jag på Strandgatan, där hörde jag havet...det ljudet kände jag så väl igen från Kuba, säger han.
Det är fiolen som varit hans biljett ut i världen, men också hans egentliga ”hemma”. Vart han än går bär han med sig tryggheten i en liten låda.
– Jag behöver aldrig vara rädd, jag har min fiol. När jag kom till Sverige utan att kunna ett ord svenska integrerade jag mig med hjälp av musiken, så kom jag i kontakt med det svenska.
Drinken Cuba Libre blandas av rom, cola och lime och avnjutes med is, kanske tillsammans med en handrullad Montecristo-cigarr. Möjligen njöts den av författaren Ernest Hemingway, som bodde på Kuba 1939-1960. Hemingway som har ett museum i Finca Vigia i Havannas utkant. Men det är förstås en parentes.
Vi ska komma till den där stridsvagnen i vilken han som 22-åring tränades för att i sent 70-tal sändas till inbördeskrigets Etiopien, men först till alltings ursprung, till Kubas tredje stad Camaguey.
Det var där han växte upp, i den stad med anor från 1600-talet som numera är upptagen på Unescos världsarvslista; 55 mil öster om Havanna omgiven av inlandets bördiga slätter; apelsiner, ananas, mango, papaya.
Här var han barn, hela familjen boende i mormors hus, mamma, syskon, kusiner, alla kom och gick.
Fast nej...han fick inte vara barn så länge, Emilio. Redan som nioåring rekryterades han av staten för en grundläggande musikutbildning i Havanna, allt för att på alla sätt bygga landet.
Kuba är en nation mättad av politisk historia. I sent 1950-talen avslutades den revolution då Fidel Castro tog makten från Batista-diktaturen.
Emilio var bara en liten pojke, men han kan ändå erinra sig känslan av hopp och glädje, framtidstron som genomsyrade samhället och den nya regimen som gjorde vad den kunde för att bygga landet från grunden.
Men han minns också det som kommit att kallas Kuba-krisen i tidigt 1960-tal. Den mesta kunskapen har han tillskansat sig som vuxen, Eisenhower-administrationens invasionsförsök och kubanska statens inrättade handels- och försvarsutbyte med Sovjetunionen.
Aldrig har ett tredje världskrig varit så nära så då, berättar historieböckerna.
– Men jag kommer ihåg nyhetssändningarna i radio, att det kanske skulle bli krig. Och när man såg Mig-planen som flög över oss. Men jag var så liten då, jag förstod nog inte riktigt.
Emilio handplockades alltså till Escola Nacional i Havanna, en institution som Castro låtit bygga för att fostra landets unga medborgare. Emilio hade fått prova att spela fiol, visade sig ha musikaliteten i sig och blev en av dem som skickades hemifrån för att ges gratis utbildning av staten.
– Många intellektuella hade lämnat landet under revolutionen, nu började man lägga en ny grund, inom idrott, inom kultur...jag fick prova både boxning och baseball, men jag ville till musiken.
Vad drömde du om, de där tidiga åren?
– Att göra det jag gör idag, att spela, sprida musik runt om i världen, det var det jag ville göra.
Vi träffas i Gotlandsmusikens lokaler i Vibble. Emilio har träningsoverall efter cykelturen från Visby, efter fotograferingen i den stora repetitionssalen bjuder han på kaffe i sitt eget kontor.
Rummet är fullt av skivor, notblad och instrument. Det är här på Gotland han lever sitt liv nu, så långt från uppväxten på Kuba.
Han fyller 64 i höst, allt det andra är så länge sedan, men ändå alldeles nyss. Han har gjort världen till sin men när han återvänder till Camaguey – senast för två år sedan – är han fortfarande ”Lille Emilito”, det är en slags trygghet, det också. Att saker är som de alltid varit.
– Folk där blir så gamla, mamma fyller snart 83, andra är nästan hundra, skrattar han.
Saknar du ditt land?
– Det jag saknar är i så fall det naturliga musikaliska mötet, där finns ingen hög eller låg, ingen värdering, alla som spelar är musiker, musiken är ett sätt att vara. Det är mer otvunget än här.
Men å andra sida, säger han och skrattar:
– Å andra sidan är jag nog ingen typisk kuban, jag dansar inte salsa! När jag besöker Kuba pratar många engelska med mig, många tror jag kommer från någon annanstans i världen.
Läskedrycken Cuba Cola lanserades i Sverige 1953, tre månader innan Coca Cola dök upp i svenska butiker. Drycken fick ett uppsving under 60- och 70-talen, då vänsterradikaler drack den i mängd i tron att de stödde Castro-regimen. Sägs det. En parentes, det också.
Musikalisk utbildning på Escola Nacional tillsammans med militär fostran och arbete på fälten, elva timmar per dag under perioder, Emilio har fortfarande synliga ärr på sina händer efter macheten han skar sockerrör med.
– Det var hårda dagar ibland, vi skulle fostras till goda kubanska medborgare, det var syftet med skolan. Men det gav mig också den utbildning jag levt på sedan dess, säger han.
Men du var alltså bara nio när du togs hemifrån? Bara ett barn!
– Ja, nio. Men mina föräldrar var skilda och pappa bodde i Havanna, så honom kunde jag träffa. Annars var det bara två veckors ledighet om året.
1977, 22 år gammal, lämnade Emilio till slut skolan och fann sig sedan sittandes i en stridsvagn i förberedelse för att sändas till inbördeskrigets Etiopien. Kuba hade där ställt sig på marxistiska organisationen Dergens sida i dess kamp för att störta Haile Selassie-regimen.
Det kom att bli musiken som räddade honom undan striderna.
– Jag hade fått ett stipendium av kulturministern sedan jag vunnit en nationaltävling som violinist för att studera vidare i Odessa, som då låg i Sovjet. Allt jag gjort i skolan hade analyserats, sedan valde de mig. Därför slapp jag skickas ut i kriget.
Han sitter tyst ett tag, tar sig i minnet tillbaka till den tiden. Så nära det var att allt blivit annorlunda.
Har du funderat över det, hur det hade kunnat bli?
– Ja...då hade jag kanske inte suttit här idag, nu får jag sprida glädje och känslor med min musik. Det är bättre än att skjuta på folk...det var hårda strider där.
Emilio har en gedigen musikalisk bakgrund och har genomfört konserter och turnéer över hela klotet; Europa, Japan, Centralamerika, klassiskt, folk, jazz, improvisationsmusik.
Musikaliteten har gått i arv, pappa Julio Emilio var trumpetare men insjuknade och kunde därför inte medverka i Wim Wender-dokumentären om musikklubben ”Buena Vista Social Club” från 1999, farfars far hette José Marin Varona, var kompositör och har fått Camagueys nybyggda konserthus uppkallat efter sig. Det är en stolthet för Emilio som hoppas få uppträda där med sin fiol.
Men det krävdes också flykt under de kubanska myndigheterna för att han skulle få ro och till slut landa mjukt i Sverige och Eskilstuna 1991.
Under 80-talet, efter utbildningen i Odessa och Kiev där han också bildat familj och fått en dotter, Julia, pendlade han mellan Sovjetunionen och Kuba, där hans bland annat var anställd i Filharmonin och Konservatoriet i Havanna.
Men sedan Fidel Castro brutit med Sovjetunionen under perestrojkan i skiftet 80-90-tal fick han myndigheterna efter sig. De ansåg att han misskrediterat kubanska staten, på vilket sätt är oklart.
– Jag gömde mig i Armenien, kunde sedan ta ett tåg via Finland och söka asyl i Sverige. Sverige hade sedan jag var liten symboliserat det goda, allt som var bra kallade vi ”Sverige”. En gång spelade jag för Olof Palme när han besökte skolan i Havanna.
Varje människa är sin historia, allt vi gör bär vi med oss och formar oss till dem vi är. Violinen har gjort Emilio till världsmedborgare, närd av musiken.
Utanför vräker regnet ner, det är en sådan dag. Oktobervindarna sliter i löven, jag frågar om det är Kuba-väder och han säger ”ja, kubansk vinter, kanske”.
När mamma hälsade på honom i Sverige kunde hon inte begripa att han kunde vistas i sådan kyla.
För nu kan de träffas igen, sedan länge, Emilio och släkten på hemön. Men det gick över tio år sedan han kom till Sverige innan han första gången kunde återvända och återse.
Sedan åtta år bor han på Gotland, Emilio. Han hade gjort konserter här och spelat på Länsteatern flera gånger innan han till slut flyttade hit, tack vare sin kärlek till Gotland. Här har han sambon Camilla, deras son Julio samt Camillas barn, i Stockholm lever dottern Julia och hans ex-fru vilka båda är musiker.
Så blev det, livet.
Det faktum att du kommer från en ö-nation och nu bor på en ö, har det någon betydelse för dig?
– Absolut. Det har med identiteten att göra, det blir så signifikativt att omges med vatten. Människorna kommer nära varandra, hälsar och är mjuka, på något sätt har man samma förutsättningar.
Min tes är att människor i slutet av livet ofta söker sitt ursprung. Kommer återvända till Kuba, tror du?
– Nej...jag skulle ha svårt att bygga ett liv där. Men jag vill absolut ha mer kontakt. Ju längre livet går, desto mer värderar man olika saker, tror jag. Camaguey blir mer och mer speciellt, förr tog jag det för givet, nu är jag stolt över min stad...jag bär den med mig på ett annat sätt.
En annan sak. De där kamraterna du satt med i den där stridsvagnen som inte fick något stipendium, vad hände med dem? Vet du?
– Många av dem kom aldrig tillbaka... mycket folk offrades. Unga människor.
Vi slutar intervjun där. I en reflektion över livets gång och med insikten av hur små enskilda händelser faktiskt kan ändra allt.