Det var krisläge på Gotland när snön föll meterdjup och kylan nådde neråt minus 20 någon vecka in på 1987.
Gotlands energiverk hade all reservkraft igång och vädjade till folk att spara på strömmen, tidningar och post kunde inte delas ut, skolor och förskolor höll stängt och plogbilarna gick dygnet runt.
Där det gick att ploga, vill säga. Många av småvägarna var tvunget att ge upp, på Faludden och på Fårö och på många andra ställen var drivorna flera meter höga.
Runt om på ön påverkade ovädret den vanliga människan på olika sätt.
I Silte fick en liten bebis välling med poliseskort. Gården var omgärdad av drivor och bilen vägrade starta, då fanns inget annat för familjen att göra än att slå larm när den lilla blev hungrig.
Arla-chaufförer övernattade hos mjölkleverantörer, hemsamariter tog fram skidorna och såväl Cementa som Nordkalk hade personalbrist då arbetarna hade svårt att ta sig till jobbet.
Arla meddelade så småningom att ingen hämtning kunde ske, vilket gjorde att många lantbrukare tvingades dumpa sin mjölk.
Inom den öppna äldrevården flyttades brukare med stort behov av tillsyn till anhöriga eller till vårdinrättningar.
– När vattnet fryser och det blir 10-12 grader inne blir det kärvt, då tycker vi inte de gamla ska bo kvar hemma längre, sade äldreomsorgens chef Ove Lindström till GT.
Samtidigt som väderprognosen talade om fortsatt kyla, ökande nordostliga vindar och täta snöbyar höjde Vägverket, kommunen och räddningstjänsten beredskapen.
Larmcentralen förstärktes, tre terränggående ambulanser lånades från försvaret och under onsdagen den 14 januari, ovädrets sjätte dag, anlände sju bandvagnar från regementet I 4 i Linköping.
En av dem fick KA 3 som bas och undsatte där pensionärer som suttit insnöade utan mat i flera dagar.
GT:s reportageteam följde med när hemtjänsten besökte åldringar i Broungs, ditkörda av värnpliktige Heni Sayeler från Linköping.
Vid Hallshuk i Hall, längst ute på udden bara ett stenkast från havet, satt familjen Löttiger isolerad; mamma Tina, barnen Kotte, 6, Lina, 3 och Moa, 1. Pappa Per tvingades ta semesterdagar då han var oförmögen att ta sig till jobbet i Visby.
Nordanvinden pinade mot ytterväggen och klädde husgavel, fönster och dörr med yrsnö.
I en hel vecka satt de insnöade – då mjölk, smör och bröd hann började tryta och blöjorna nästan ta slut – innan plogbilen till slut kunde röja vägen.
– Det värsta var inte att isoleras från arbete, affär eller att posten inte kommer. Det är oron för strömavbrott eller att det ska hända barnen något, sade mamma Tina Löttiger till GT då.
Än i dag minns Tina, förstås, den där särdeles snörika vintern då familjen bodde i hennes farmor och farfars hus.
– Farmor brukade berätta om vintrarna under kriget, hur kallt det var och hur isen liksom gnisslade.
Nu fick hon vara med om samma sak. Familjen tog sig inte ut på allfartsvägarna, de matade svanarna med bröd och grannarna i trakten hjälptes åt när det behövdes.
– Jag minns en granne, en morgon tog han sig inte ut genom dörren. Hunden fick han kasta ut genom fönstret medan vi skottade fram honom. Det är många dråpliga minnen när jag tänker tillbaka.
Familjen Löttiger bodde i Hallshuk mellan 1985 och 1994, sedan flyttade de närmare stan, till Kvie i Bro. Någon liknande vinter har de, och ingen annan heller, varit med om sedan dess.
Tack och lov för det, kanske. Även om hon för all del gillar snö, om än i mer normal mängd. I dag är Tina pensionär, efter flera år som rektor för Västerhejde skola.
Det sägs att man lär sig något av allt man är med om, vad lärde dig dessa dagar?
– Att man aldrig kan rå över naturen, kanske. Det är bara att försöka göra det bästa av situationen. Samtidigt var det ganska mysigt, i alla fall när jag tänker på det så här i efterhand. Och som väl var gick aldrig strömmen.
Snökaoset höll i sig omkring en vecka. På onsdagskvällen den 14 januari var de flesta vägar åter plogade och på torsdagen öppnade skolorna igen.
Arla satte nu in extra tankbilar, tio stycken mot normala sex, för att hämta mjölk. Under krisdygnen hade, rapporterades det, omkring 45 000 liter tvingats dumpas.
När mildvädret några dagar senare inträdde drabbades många istället av helt andra problem. Rörmokare fick blixtinkallas för att undsätta sommarstugeägare som fått vattenskador på grund av sönderfrusna rör.
För skidentusiasterna blev det dock en vinter att minnas med gott om tävlingar och mycket snö. Säsongen startade, samtidigt som ovädret började driva in, med Bilcityloppet vid Gutestugan i Stenkumla. Huvudklasserna vanns av Joakim Larsson och Eva Gillerfors.
– Jag valde att åka klassisk teknik, jag övervägde aldrig skridskostilen i de kärva spåren, sade Joakim Larsson efteråt.
Det var ju vid den tiden den nya skejtstilen gjort sitt intåg inom längdskidåkningen och förhållningssättet till den nya tekniken inte riktigt var klart.
Vintern på nyåret 1987 var bister i hela landet. På Gotland var medeltemperaturen de två första veckorna minus 15,5 grader. Snödjupet var närmare metern på många håll, i Visby 70 centimeter.
I Stockholms innerstad var medeltempen mellan 9 och 14 januari minus 20 grader, den 10 januari var den så låg som minus 23,9 grader.
Betydligt kallare var det i nordligaste norr, i Nattavaara i Lappland uppmättes den 10 januari hela 52 minusgrader.
I Gotlands grannkommun Oskarshamn var snödjupet två veckor in i januari 105 centimeter.
Hela Europa kramades för örvigt av januarikylan. I Warszawa stod tåg- och busstrafiken stilla, i Frankrike hölls militära kaserner öppna för hemlösa att värma sig i, i Tjeckoslovakien drevs vargar ner från bergen och i norra Spaniel blev många bilister stående sedan kylarvattnet frusit.