Både jag och dagens testperson, Gustav Löfgren, hade som enda erfarenhet av orientering en friluftsdag under högstadiet. Då struntade vi båda i instruktionerna och bara rusade ut i skogen. Några minuter senare var vi fullständigt vilse.
Vi är inte lika kaxiga den här gången, när vi anländer till Sigvalde motionsspår för att prova på orientering en gång till. Ett litet gäng är redan på plats, iklädda slitstarka orienteringsbyxor. Jag och Gustav är de enda nybörjarna, med bara ben och låga strumpor.
- Det kan nog innebära ett och annat rivsår, säger någon.
Katarina Jakobsson, som orienterar för Garda IK, har lagt banan för dagen. Samtidigt som gruppen minskar när allt fler ger sig iväg in i skogen, får Gustav en karta, kompass och en kort introduktion.
- Vrid kartan så att kompassens nål ligger som nålen på kartan. Efter det är det bara att springa åt det håll som kartan visar, förklarar Katarina Jakobsson.
Innan vi startar undrar Gustav om vi inte ska ha sådana där stämpelkort också.
- Just det ja, de höll jag på att glömma. Varsågoda!
Mot första kontrollen
Gustav far iväg längs med spåret och jag skumpar efter med kameran i handen. Snart får vi bege oss in i skogen för att hålla kursen och lika snart lär vi oss läxan att man helst ska orientera i långbyxor. Men skogen är fin och tävlingsinstinkten har vaknat, så de kliande nässlorna glöms snabbt.
Gustav fuskar sig fram till första kontrollen genom att följa efter Emelie Jakobsson, också hon från Garda IK. Efter att vi satt vår första hålstämpel på kortet har hon dock försvunnit bland enbuskarna. Kontroll två tar betydligt längre tid att hitta.
- Den här orangea fläcken måste vara en dunge, men det är så svårt att veta vad som räknas som en dunge, tycker Gustav.
Sakta men osäkert tar vi oss ändå fram genom banan, medan solen sjunker och värmen består.
Vid kontroll tio träffar vi på Britt-Marie Hoffman, som tävlar för IF Hansa-Hoburg och som säkerligen startat ett bra tag efter oss.
- Stegar ni upp avståndet mellan kontrollerna nu då, så att ni inte kommer för långt? undrar hon.
- Öööh... nej, inte direkt, svarar Gustav fåraktigt.
Britt-Marie Hoffman ger oss några fler tips innan hon ger sig av genom snåren. Vi tar en annan väg och slår henne faktiskt till nästa kontroll. Vilken seger! Hon gratulerar oss och vi slår följe tillbaka till mål.
Efter en dryg timme har vi avklarat den 2,5 km långa banan. Ingen rekordtid direkt, men Gustav är nöjd ändå och tycker att orientering är lite som skattjakt.