SPES, Suicid prevention och efterlevandes stöd, har sedan cirka två månader en lokalkrets på Gotland. Ikväll bjuder de in allmänheten till informationsmöte på restaurang Hwitstjärna i Visby.
Självmordsstatistiken ligger högt på Gotland och placerar oss på tredje plats i landet. Enligt färska siffror som föreningen SPES Gotland fått från polisen tog 15 gotlänningar sina liv under förra året.
2011 var motsvarande siffra 11 på Gotland och 2007 valde 9 personer på Gotland att avsluta sina liv.
Det kunde Joakim Strömvall och de övriga i SPES Gotlandskrets berätta vid dagens presskonferens i Arbetarrörelsens hus i Visby. Med på mötet var även riksförbundets ordförande Gunilla Wahlén och Wolfgang Rutz, professor i socialpsykologi i Tyskland samt pensionerad svensk psykiatriker. De båda gästerna är imponerade över Region Gotlands programförklaring för hur personal inom vård och omsorg ska bemöta och fånga upp suicidala personer.
– Vi ringde runt till landets samtliga län och kommuner i höstas. Bara 5 av 290 kommuner hade något program, säger Gunilla Wahlén.
Högt och lågt
Wolfgang Rutz berättar också att Gotland under 70- och 80-talen, precis som idag, låg väldigt högt i Sverige när det gäller antalet självmord. Under 1990-talet kom kommunen med sitt första program och från mitten av 90-talet och under 2000-talet sjönkt sifforna drastiskt, tack vare ett intensivt preventivt arbete.
– Det räcker inte med en enskild insats, det här är något man måste jobba med hela tiden, säger Wolfgang Rutz.
15 dödsfall förra året innebär ett snitt på 28 självmord per 100 000 invånare, jämfört med 5 per 100 000 när det var som lägst.
– Trafikverket är våra idoler, säger Gunilla Wahlén och förklar att myndigheten haft tydliga mål och strategier med sin nollvision och nått väldigt långt.
Cirka 300 dör i trafiken per år, jämfört med cirka 1 300 som tar sina egna liv. Bland män under 44 år är det den vanligaste dödsorsaken och bland kvinnor i samma åldersgrupp den näst vanligaste, bara bröstcancer skördar fler liv.
Våga fråga
SPES stora käpphäst är att få folk att prata om självmord. Att våga fråga är A och O. En person med självmordstankar får ofta tunnelseende och kan bara fokusera på hur och när han eller hon ska avsluta sitt liv.
– Om en person verkar deprimerad så våga fråga! Det kan vara allt som behövs för att spräcka bubblan och få personen att bli avbruten i sitt tunnelseende, säger Joakim Strömvall.
98 procent av medlemmarna i SPES har förlorat någon närstående genom självmord. De räknar med att cirka tio personer i den närmaste kretsen påverkas starkt när någon tar sitt liv och det är dessa personer som föreningen riktar sig till.
– Jag kände själv när mamma dog att jag stod handfallen, att jag inte fick några erbjudanden om hjälp, säger Joakim Strömvall vars mamma gick in i en depression efter makens död och till slut inte orkade leva längre.
Varför är självmordsstatistiken så hög på just Gotland tror du?
– Det är precis det vi också frågar oss. Jag vet att det varit mycket nedskärningar inom psykiatrin och det är inte okej! Det går säkert att dra paralleller mellan nedskärningarna och antalet självmord, säger Joakim Strömvall.
Han håller med om att regionen har ett mycket bra program för suicidprevention och föreningens arbete kommer till stor del att handla om att hitta bra samarbeten mellan myndigheter och organisationer samt trycka på för att programmet också efterlevs.
Egna erfarenheter
Joakim Strömvall har själv varit suicidal och gjort allvarliga självmordsförsök. Det är vanligt att anhöriga till suicidoffer själva blir suicidala. Han har erfarenhet av att ha blivit inlagd och därefter hemskickad utan att få någon ordentligt uppföljning, att ha blivit nekad att komma in på psykiatrin och i stället hemskickad med ett recept på antidepressiv medicin.
– Här är det väldigt ofta man får ett recept i näven, terapeutisk vård kommer i andra hand. Terapin borde vara i fokus istället för att döva bort känslorna med mediciner. Man behöver få prata, få utlopp för sina känslor, sin ilska och sorg.
Han påpekar att sorgen efter en person som tagit sitt liv naturligtvis inte är större än annan sorg, men annorlunda. Många känner skam över sin ilska.
– Vi måste våga prata för att få bort skamkänslan för att man faktiskt är arg på sin anhöriga. Det hjälper inte mediciner emot säger Joakim Strömvall.