"Vi ville göra så mycket"

Varje dag är en kamp och en plåga. Smärtan finns där hela tiden och ibland skulle hon vilja ta en kniv och skära upp bröstet för att få ut den där outhärdliga värken som river och sliter i henne.
- Varför ska jag gå vidare, undrar jag ibland. Till vad? Men så ser jag våra barn och barnbarn och tänker att jag måste leva vidare. För deras skull. Och någonstans, längre fram, finns det kanske ett liv för mig också, säger Annelie.
För just nu är det inte så mycket till liv, erkänner hon. Det handlar mest om att överleva. Låta sorgen få sin tid och ta en dag i taget.
- Det är ändå ett framsteg. Tidigare kunde jag bara ta en timme i taget, säger hon och skrattar lite.

45 år tillsammans
I början var det svårt att skratta. Hon fick nästan dåligt samvete om hon någon gång gjorde det.
- Men så sa en arbetskamrat till mig att för att orka bära sorgen så måste man tillåta sig att skratta, ge utrymme för glädjen. Jag har tänkt mycket på det, och det stämmer verkligen.
Annelie Björkander och Kjell Schüberg fick 45 år tillsammans, men hade tänkt sig många fler.
- Kjell var 66 år och hade ganska nyligen blivit pensionär. Jag lämnade mitt jobb på banken med avtalspension för sex år sedan, när jag var 57 år. Och vi hade så mycket vi skulle göra när Kjell blev pensionär. Resa och göra sådant som vi inte haft tid eller utrymme för tidigare.
Men livet förändrades sent på kvällen den 21 september förra året.
- Vi åkte in till Visby. Kjell skulle hjälpa vår son Micke med någonting. Hans fru Maria jobbade på fastlandet så jag följde med för att baka bullar med barnbarnet Anton. Vår dotter Linda, som var tillfälligt på Gotland, kom förbi vid elvatiden på kvällen. Och vi bestämde att jag skulle åka med henne hem till Eskelhem och att Kjell skulle stanna kvar ett tag till, berättar Annelie.
Det hade regnat mycket och på Toftavägen fanns mycket vatten på den spåriga vägbanan.
- Varje gång vi åkte där kommenterade Kjell att de borde göra något åt den dåliga vägbanan där innan det hände en allvarlig olycka, berättar Annelie.
Hon och Linda gick och la sig när de kom hem. Annelie vaknade på natten, klockan visade halv två och Kjell hade inte kommit hem.
- Mobiltelefonen hade han aldrig på, men jag ringde Micke och frågade om Kjell fortfarande var kvar. Han svarade att pappa åkte halv tolv.

Polisen mötte i dörren
Annelie blev orolig, men tänkte att Kjell kanske fått något fel på bilen. Hon och Linda bestämde sig för att åka mot stan för att se om det hänt något.
- Vi såg ingenting, men när vi kom till Vibble ringde Micke och bad oss komma dit så fort vi kunde. I dörren möttes vi av en polis som berättade att Kjell hade omkommit, att han fått vattenplaning och voltat med bilen, och att han fanns på lasarettet. Jag förstod ingenting.
De ringde familjens bästa vänner i Tofta och åkte sedan ned till lasarettet.
- Kjell hade inga synliga skador, han såg så lugn och fin ut. Han var fortfarande varm så han kunde inte vara död, tänkte jag.
Men han var det. Och då kom skuldkänslorna. Varför hade hon inte väntat på Kjell och kört bilen hem?
- Sedan började jag leta syndabockar. Vägverket, som inte åtgärdat den dåliga vägen. I dag har de det. Och BMW som gjort bilen. Sätet hade brustit. Bältet satt kvar men Kjell har glidit ut genom bakrutan och brutit första nackkotan.

Allt var kaos
Annelie vägrade tro att Kjell fått vattenplaning, han som kunde vägen så väl och körde så bra. Flera gånger återvände hon till åkern där han hittats, sparkade i jorden och hoppades hitta något som visade vad som orsakat olyckan. Men hon fann ingenting.
- Livet rasade, allt var kaos. Sådant här händer andra, inte oss.
Annelie klarade inte att bo kvar i huset i Eskelhem. Hon flyttade in hos sonen Micke och hans familj. Så småningom fick hon en lägenhet i Visby över vintern. Hon besökte lasarettets avskedsrum varje dag före begravningen.
- Jag var med i en sorgegrupp som kyrkan har. Det lindrade. Där kan man älta sina känslor, träffa andra i samma situation. Och genom trafikförsäkringen fick jag erbjudande om att gå i samtalsterapi på Oscarskliniken i Stockholm. Där går jag fortfarande. Och jag måste ha sömntabletter för att sova. Men utan alla vänner, barn och barnbarn, föräldrar och syskon hade jag aldrig överlevt. Jag vill ge dem alla ett stort tack, säger Annelie.
I maj flyttade hon tillbaka hem.
- Kjell skötte allting ute och jag det inne, så det är svårt att ha hela ansvaret. Allt hemma påminner om honom. Jag kan inte ta bort hans kläder och skor, det skulle kännas som att kasta bort honom. Och bara häromdagen ringde en telefonförsäljare och frågade efter honom. Sånt är tungt, liksom ensamheten.

Tar ingenting för givet
Varje dag besöker hon Kjells grav på Eskelhems kyrkogård. Hon har börjat arbeta igen, med de demonstrationer i matbutiker som hon gjort sedan hon lämnade banken. Men uppdraget som vittnesstödjare i tingsrätten är hon inte tillräckligt stark för ännu.
- Om jag klarar av att bo kvar i huset vet jag inte. Jag har inte satt ned foten ännu, kan inte tänka framåt. Men vår dotter Linda och hennes dotter Nora flyttar tillbaka till Gotland och det glädjer mig. Jag och barnen har kommit varandra närmare. Vi tar ingenting för givet i dag.
Är man död så är man död. Det var Kjells inställning. Och Annelie tror samma sak. Men hon får i alla fall träffa Kjell i sina drömmar.
- Jag hade aldrig tänkt mig livet så här. Men plötsligt, när man minst anar det, så står man där. Livet är så oförutsägbart. Därför är det viktigt att man pratar om hur man vill ha det när man dör. Om man vill bli kremerad till exempel. Det underlättar så mycket för de anhöriga.