Vart är vi på väg?

Bra cancerbehandling-men bara för de rika.
Det var rubriken på en artikel i GT lördagen den 26 januari. Jag hajade naturligtvis till och tänkte; Nu går den fort fram den nya regeringen. Ökad ojämlikhet, inte solidaritet.
Nu var det ju inte riktigt så.
Artikeln beskrev att om du ur egen ficka betalar 70 000:- per månad så får du på en privatklinik
i Stockholm tillgång till cancerspecialistvård utöver det vanliga. Vem skulle inte vilja ha den om det krisade.
Att köpa sig förbi köer är ju inte helt nytt men en regering kan välja att försvåra eller att underlätta.
Det är klart att väljer man att vidga klyftorna i samhället så underlättar man för vissa att komma först.
Jag har ännu inte riktigt förstått varför just Centern och Liberalerna så gärna och med sån kraft vill ta bort den så kallade "Värnskatten" som är just den skatt som skulle värna om pengarna till vår gemensamma sjukvård.
De som tjänar mer än 662300:- om året skulle ju hjälpa till med att betala lite extra, 5%, på det som är däröver. Men det vill de ändra på.
Måste säga att jag inte känner så många C väljare som får glädje av detta beslut.
Detsamma är det med den statliga skatten. Nu ska nivån höjas till 42 000:- per månad innan man behöver bidra med den till det gemensamma.
Det kan på kort sikt kännas bra i den egna plånboken men tänker man utanför den så blir det allt mindre till gemensam sjukvård.
Varför denna omtanke om den som redan har?
Kanske är det just för att en del ska kunna köpa sig förbi sjukvårdskön. Det kan också vara för att en lite grupp ska ha råd att köpa den där strandnära tomten som allt fler partier vill sälja.
Att ett sådant beslut påverkar allemansrätten och stänger ute ensamma mamman och hennes barn från den gamla badstranden tycks inte längre vara så viktigt.
När C sedan fått bort flygskatten så får väl ensamma mamman ta ett veckoslut till Nice och bada med barnen på Rivieran i stället.
Har nu ensamma mamman varit långtidsarbetslös så vill C och L att hon ska ha sänkt ingångslön, så då blir det väl ingen resa av i alla fall.
" I nyliberalernas segregerade solsidesamhälle tävlar alla om att framstå som vinnare samtidigt som de verkliga vinnarna är få" säger Wilkinson och Picket i sin nya bok Den inre ojämlikheten.
Ojämlikheten "tränger in i våra sinnen" säger de vidare.
Så tycks det redan ha gjort hos allt för många.
Jag frågar igen, "Vart är vi på väg"?