Jag var nog tretton när hela stora lantisfamiljen skulle fira jul i Stockholm. Två vuxna och fyra förvildade barn i en tvårummare, i ett lyhört, pensionärsbefolkat hus vid Mariatorget. Redan efter första natten kom klagomålen.
På julaftonsmorgonen väcktes jag vid fyrasnåret av två små entusiastiska morgonmarodörer, som ivrigt undrade vad tomten hade lagt i strumpan vi alltid lägger fram kvällen innan dopparedagen.
- Jag vet inte, tyst, jag vill sova.
Vid sextiden var situationen ohållbar och innan klockan hunnit slå sju plankade pappa in på Zinkensdamm för att åka skridskor med två ystra ungar. Några dagar senare fick han åka hem till Gotland och fira nyår med de två morgonpigga små, som inte gick att ha i storstans finmöblerade rum.
Nu var jag väl, som nybliven tonåring, kanske extra morgontrött den där julen. Men dygnsrytmen sitter i och det är en ganska sur kärring som masar sig ur sängen när väckarklockan ringer.
Jag har inget principiellt emot mornar. Jag har haft fantastiska morgonupplevelser: Florens med katedralen och Piazza del Duomo innan hettan och folkhjordarna. Betande rådjur i en skogsglänta en tidig junimorgon i Kräklingbo. Polstjärnan på en ljusnande vinterhimmel över ett snöklätt Visby.
Jag tycker bara inte om att gå upp på mornarna. Jag vill sova tills jag vaknar av mig själv. Ligga kvar, läsa tidningen och äta frukost i sängen, kanske somna om igen.
Men så ser sällan verkligheten ut. Världen styrs av morgonmänniskor och medan vi kvällspigga och morgontrötta låg och dunade, satte de dagordningen. Skola och jobb, allt ska börja i svinottan och jag bävar inför den dagen då sonen ska börja med sportaktiviteter på de än så länge helgade helgmornarna.
Nä, tacka vet jag kvällarna, då är fröken Engström i form. Det tillhör inte ovanligheterna att jag hänger tvätt vid 22, diskar vid 23, plockar ut några nygräddade bröd vid 24 eller betalar räkningarna vid ettiden.
Det konstiga är att det som görs på kvällen och natten, räknas liksom inte. I det här landet styrt av morgonfascister lyder devisen "om kvällen får den late brått". Garanterat myntat av någon morgonpigg typ.
Det som inte är gjort före lunch är så att säga ogjort. Att morgonmänniskorna kvällstid är lika usla som jag om morgonen, hör visst inte hit. Att de, medan jag jobbar på, sällan reser sig ur tv-soffan efter sjutiden kopplas aldrig samman med lathet.
Det finns inte ens ett motsatsord till sjusovare.