Varför döptes den nya båten till Christoffer Polhem?
Det undrade en mycket arg insändarskribent i Gotlänningen efter att namntävligen 1954 för den inköpta båten Kronprinsessan Ingrid var avgjord. Var det verkligen mödan värt att anordna en tävling när resultatet blev så stockkonservativt, undrar han, som sa sig ha blivit väldigt arg.
Visserligen ?Intet ont om Christoffer Polhem, men den ´gubben´ har ju redan sin staty i vår stad, där han står och tittar i sina ´penséer´. Vad var det för fel på Vita Stjärna, Silverhättan eller Visborg??
?Vita Stjärna var Gotlands första dam och dessutom ett så vackert namn. Silverhättan anknyter både till sägen och bygd. Och inte tror jag att folk som reser har så rasande svårt att skilja på ´Visby´ och ´Visborg´. Det är i alla fall lite skillnad på by och borg?, skriver han.
Den ilskne skribenten anser att om man nu måste byta kön så kunde den i stället få heta Carl E Ekman av vördnad för ?Gotlandskungen? som visste mycket mer om båtar än Christoffer Polhem. Han var också helt säker på att det var många som höll med honom.
Signaturen Odd - Bertil Kahlström - håller med honom i vissa delar. Han satt i den jury som valde namnet och han berömmer gotlänningarna för deras uppfinningsrikedom då det gällde namnförslag. Men den goda smaken och stilkänslan var dock inte alltid lika god, konstaterar han. Någon hade förslagit namnet Kräklings. Ett spydigt förslag som hamnade i det tjocka kuvertet ?Diverse?.
Carl Ekman, Konsul Ekman eller rätt och slätt Consuln föll även Odd på läppen, men det var ett namn som, enligt honom, borde reserveras för en nybyggd båt, inte en gammal som skulle byta namn utan dop och andra åthävor. Silverhättan ansåg han vara ett mycket vackert namn, men svårt för utlänningar. Ännu värre med likaledes vackra Vita Stjärna som bara skulle ha mystifierat dem än värre. Och inte ens gotlänningar i allmänhet visste att detta var Gotlands första dam. Och allvarligt talat, var det inte ett namn för en snäll och beskedlig kossa, undrade han.
Här fanns dessutom en invändning till, Vita Stjärna skulle erinra om ?Withe Star Line?, ?sorgligt beryktad sedan Titanics undergång?.
Nej, hade Odd ensam fått bestämma kunde båten ha hetat Prins Oscar, eller ännu hellre Prinsessan Eugenie. Och visst kan man tycka att det var underligt att den sistnämnda inte dög, så helgonförklarad som hon var och för alltid är på Gotland.
Jacob Dubbe och Gutnalia hade också passat Odd. Och visst var Gunnfjaun vackert, men lite för urgutniskt, kanske. Östersjöns pärla och Murgrönan var däremot inget att komma med, det förstnämnda bland annat för att den fulaste katt Odd sett i sin ungdom hette just Pärlan och den ville han inte bli påmind om.
Han var nöjd med Polhem och hoppades på rätt stavning, Christopher Polhem, ett namn med god klang i gotländsk sjöfartshistoria och även känt i internationella sammanhang. 1858 kom den första Polhem som sattes i trafik av postverket och löste Gotlands vintertrafik. 1898 kom nästa ångare Polhem, ?en god sjöbåt i storm och motsjö och som kämpade sig igenom många isvintrar?.
Bra att låta resenärerna få lära känna sambandet mellan vår ö och Polhem, framhöll Odd till sist.
Gotlänningen skrev den 24 november om ?Gotlands sorgedag? då man höll minneshögtid i domkyrkan med anledning av tioårsdagen av Hansakatastrofen.
Biskop Anderberg inledde med bibelord ur Uppenbarelseboken: ?Och havet gav igen de döda, som voro däri ,,,?
Sankta Maria var fylld till sista plats.
?Bitter var sorgen för de närmaste, bitter var sorgen för alla. Och för de närmaste tog även havet en grav att vårda, men på den yttersta dagen skall havet ge dem tillbaka, som det står i skriften?, sade biskopen.
Det hade kommit ett telegram från förre biskopen Torsten Ysander, som var den som hållit sorgegudstjänsten tio år tidigare. Han skrev:
?Bevara Gotlands sorgedag i minne och hjärta och tänk på dem som då förlorade sina kära.?
Samtidigt träffades de båda som överlevde Hansa-katastrofen i Stockholm - kapten Arne Thuresson och överstelöjtnant Arne Mohlin. De hade träffats så gott som varje år den 24 november.
Denna gång hade Turessons mor och Mohlins mor och far kommit till Stockholm med Gute på morgonen för att i fartygets kaptenshytt träffa sina söner, för att ?tacksamt notera att nu här tio år efteråt sitter två välbehållna söner med namnet Arne - de enda två som blev kvar?, skriver tidningen.
Thuresson hade dessutom dubbel tur katastrofnatten; han sov över i radiohytten eftersom han var biträdande andrestyrman och telegrafist. Hans egen hytt var upptagen och låg precis där torpeden tog i förpiken. Mohlin skulle överhuvudtaget inte ha varit med ombord; han fick i sista stund ersätta sin chef som fått förhinder.
När jag skriver detta varnar SMHI för höstens första busväder med storm, snö och kyla, varnar för att skador kan uppstå både till lands och till sjöss. I tidningarna från 1954 och 1904 ser jag att förhållandet var detsamma både för femtio och för hundra år sedan.
Gotlänningen skriver i november 1904 att höststormarna inte var nådiga, den tionde november var det stört omöjligt att angöra Visby hamn på grund av nordlig storm, vådliga brottsjöar och snöbyar.
Visby lyckades ta sig in i Klintehamn och Tjelvar ankrade upp utanför Västergarn. Gute och Polhem skulle avgå från Visby kvällen innan. Gute fick ligga kvar till nästa morgon medan Polhem lyckades ta sig ut och sedan fick kämpa i ovädret i tolv och en halv timme för att nå Landsort.
Inte var det bättre för femtio år sedan. I slutet av november varnades det för kraftigt oväder på väg till Skandinavien, oväder som ställt till med flera olyckor till havs längs kusterna i England och Holland.
Tidningen skriver om tre danska fiskebåtar som gått på grund i Fårösunds norra gatt. En trålare bogserade en annan som fått haveri till sjöss i hårda vindar och under tiden kom en tredje som fick motorstopp i inloppet, och som drev mot grund men räddades av livräddningskryssaren Skärsände i sista stund.
Vid Gotska sandön var tyska motorfartyget Anna Redher i sjönöd med tolv mans besättning ombord. Man hade fått grundkänning varvid propellern gått sönder. Med Gunnar och Hans Hörlin i spetsen sattes all tillgänglig räddningshjälp in. Fyrmästare Hörlin kunde gå ut till haveristen med en liten båt och plocka i land en del av besättningsmännen. Fartyget stod bara cirka 25 meter från land.
Fyrpersonalen vakade i det hårda vädret under natten i fall situationen skulle förvärras. Neptunbolagets bärgningsfartyg väntades till haveristen, men det var osäkert om det skulle gå att förhindra att fartyget blev till vrak.
Så över till något helt annat. Minns ni den smarta räven från Lojsta som jag skrev om i förra veckan? En av jägarna - Bengt Rosén från Etelhem - ringde och berättade om jakten som han hade i gott minne.. Han kunde dessutom avslöja hur det gick för räven. Den sköts i Hablingbo året därpå. Hur man visste att det var samma räv? Jo, hundhalsbandet satt kvar om halsen!
Så jobbar vi med nyheter