VÀntan och ovissheten Àr det svÄra
Direkt frÄn kvÀllsfÀrjan checkar jag in pÄ Kvinnoavdelningen, Visby lasarett, den 1 december. I morgon bitti ska jag operera bort tumören i mitt högra bröst.
ĂverlĂ€kare Staffan Jennerholm vill uppmanar kvinnor att undersöka sina bröst och att anvĂ€nda Bröstmottagningen pĂ„ lasarettet. - En bröstundersökning fĂ„r alla som ber om det, sĂ€ger han.
Foto: Petra Jonsson
NÀr nattsköterskan meddelar att jag Àr nummer tvÄ in till operation, före mig har man placerat ett manligt ljumskbrÄck, protesterar jag högljutt. Kirurgen hade ju sagt att jag skulle vara först i operationskön! Jag har ett radioaktivt Àmne som signalerar i kroppen, ett Àmne som försvinner med tiden.
Jag krÀver att sköterskorna kontaktar operationsavdelningen och Àndrar tiden. Och de gör sitt bÀsta medan jag grÄter. Till sist fÄr de tag pÄ en bakjour - en kirurg med mandat - som lÄter hÀlsa Operation att jag, cancerpatienten, ska in som nummer ett.
Utmattad men nöjd somnar jag till slut.
Under operationen skĂ€r kirurgen bort en "tĂ„rtbit" ur mitt bröst. EfterĂ„t berĂ€ttar hon att tumören nu Ă€r borta "med god marginal". Men de har inte hittat den sĂ„ kallade portvaktskörteln. Lymfkörteln som skulle lyst av all radioaktivitet som jag fick dagen innan pĂ„ Karolinska. Ămnet satt kvar dĂ€r det sprutats in, det hade inte rört sig mot lymfkörtlen, som meningen var.
Jag grubblar över mina lymfkörtlars beteende. Och över mycket annat.
En dag i taget
Eftersom jag mÄr bra Äker jag hem samma eftermiddag och börjar Ànnu en vÀntan, nu pÄ besked om vilken sorts cancer de hittat i min tumör. Kanske Àr analysen klar till nÀsta lÀkartid jag har, den 16 december. I vÀrsta fall fÄr jag vÀnta till januari, julhelgen Àr lÄng.
Allt handlar nu om vÀntan och ovisshet. Jag har redan insett att en cancerpatient mÄste utrusta sig med tÄlamod, ta en dag i taget och öva förmÄgan att ta djupa andetag för att lugna ner sig sjÀlv.
Familjens och vÀnnernas osvikliga stöd vÀrmer och hÄller mig uppe. Jag har sjukskrivit mig ett tag, Àven om det ibland kÀnns som om jag skolkar frÄn jobbet. Jag kÀnner mig ju inte sjuk!
Börjar bli lite trött pÄ att prata cancer, nÀr jag trÀffar folk. Det Àr baksidan av att jag Àr öppen med att berÀtta om vad som hÀnt mig.
Pratar med min frissa som visar sig veta mycket om peruker. Om jag nu mÄste igenom cellgiftbehandling. Om jag tappar hÄret. DÄ ska hon fixa en frÀsig peruk till mig, lovar hon.
"SnÀll men Àkta"
TrÀffar allt fler personer som sjÀlva har opererats för bröstcancer eller som kÀnner andra som gjort det. Plötsligt inser jag att omgivningen Àr full av kvinnor, som gÄtt igenom det jag sjÀlv nu Àr mitt uppe i. UngefÀr som nÀr man som gravid, upptÀcker alla andra runda magar. Bröstcancer Àr tydligen inte nÄgot man gÄr omkring och pratar om till vardags.
Ăr nervös nĂ€r jag gĂ„r till lĂ€karen den 16 december. Hon sĂ€ger att min tumör var "liten, 14 millimeter, snĂ€ll men Ă€kta".
- En Àkta cancer medför spridningsrisk. DÀrför vill vi plocka ut nÄgra lymfkörtlar för att undersöka om den har spritt sig dit, sÀger hon.
En ny operation alltsÄ, bestÀmd till den 8 januari.
Jag Àr konstigt nog euforisk hela kvÀllen nÀr jag ringer runt och berÀttar. Trots att jag fÄtt veta att jag ska gÄ igenom Ànnu en operation. Ovissheten Àr det vÀrsta. Nu har jag fÄtt besked!
Under julhelgerna gÄr mitt humör upp och ned. Jag Àr grÄtmild och har svÄrt för att sova.
Ăr tillbaka pĂ„ jobbet första veckan i januari. Den första chocken verkar ha gĂ„tt över? Nu ser jag det mer som en rĂ€cka tekniska frĂ„gor, operation, analyser, behandlingar. SlutmĂ„let Ă€r givet - en friskförklaring. NĂ„got annat finns inte i mitt huvud.
Men natten före operationen sover jag knappt.
SĂ„ jobbar vi med nyheter