När livet var som allra tyngst var det svartare än svart. Fler än en gång tog han bilen till klippan vid havet för att ta sitt liv. Ibland skred han verkligen till verket.
– Jag gjorde fast spännbandet i ett träd jag sett ut och lade öglan i andra änden runt halsen. Men tror du inte att bandet var för kort för att nå fram till kanten!
Så värdelös kände han sig i sin diagnostiserade ”svåra depression med självmordstankar”, så jävla värdelös att han inte ens klarade att ta sitt liv.
Då hade han förstås heller inget existensberättigande. Så gick de, tankarna.
Men så, efter ett helt år av mörker, fick han höra talas om den där vandringsleden i norra Spanien, via författaren Camilla Davidssons bok ”Under vintergatans alla stjärnor”.
– Så jag lånade ihop pengar och reste dit. Det var det bästa jag gjort, det inte bara räddade mitt liv, det gjorde dessutom livet betydligt rikare.
El Camino är en 80 mil lång vandringsled med 1000-åriga anor, upptagen på Unescos världsarvslista. Den sträcker sig från Saint Jean Piet du Port i öster till Santiago de Compostela i väst. Längs vägen finns härbärgen för natten och platser att äta på och vila. Här vandrar sökande individer i sin egen takt, med eller utan sällskap.
Roland växte upp i Roma som den äldste av tre bröder, hamnade så småningom under 19 år som officer på A 7 i Visby, gick alla militärutbildningar som fanns trots att han i ungdomen var övertygad om att söka vapenfri tjänst.
Officersyrket tog honom också utomlands, han gjorde FN-tjänst, bildade familj, lämnade försvaret i samband med dess nedläggning på Gotland och fick för drygt tio år sedan en ny tjänst, som mellanchef på stuveriet.
En kort skiss där bara av en högst alldagligt tillvaro och en fritid fylld av föreningsliv.
– Men jag har alltid haft svårt att säga nej, eller hade i alla fall förut, så jag kände redan tidigt att det blev för mycket av allt, arbetsbelastningen på jobbet blev allt större, det var slitigt och jag mådde inget vidare.
Men att sätta stopp och göra något åt det, nja...tidigare officer, man, det tog emot, att visa sig svag var skämmigt.
Så han stretade på, precis som så många andra gör.
Det skulle bli mycket värre. I januari 2011 var han vid innebandycenter i Visby för att hämta ena sonen efter en träning, halkade på en isfläck på parkeringen och slog i bakhuvudet med en blödning mellan hjärnhalvorna som följd.
När han vaknade upp var allting ändrat, starkt ljud och ljus blev en pina...
– ...och i bakhuvudet fanns som ett ständigt prassel av en cellofaltulpan, du vet, det där ljudet, hela tiden.
Så kom han att leva under några år, Roland, kämpade sig fram genom dagar, veckor, månader. Till slutet av mars 2016, drygt två och ett halvt år sedan nu.
Det var dagen helvetet bröt ut. För honom, för hans familj.
Den här intervjun görs i Roland kök, han bjuder på kaffe och bullar, allvarsamma miner och en del skratt. För glad har han alltid varit, i alla fall på utsidan. Jag tänker: Hur vet man att en människa mår dåligt när det inte syns utanpå?
Doktorn såg honom i ögonen efter att ha analyserat en hel räcka prover och sade: ”Nej, Roland , jag hittar inget fel på dig”.
De där ljuden, ljuset, orken som tröt, stressen som åt honom...och så ”inget fel!”
– Då bröt jag ihop i famnen på honom...och sedan minns jag inget mer.
I efterhand vet han: Han åkte in och ut på psykiatriska kliniken och alltså diagnostiserad med ”svår depression med självmordstankar”.
Och så var det verkligen.
Vi ska komma till den där långa pilgrimsvandringen, men först åter till den där kllippan som vilar över Östersjön.
Jag frågar om det ens är möjligt att beskriva vilka tankar som finns i honom vid de tillfällen han tar bilen dit.
Vad är det som rör sig i dig där och då?
– Att jag är så sämst att jag inte har något levnadsberättigande. Att jag inte bidrar till något alls, att jag lika gärna kan vara borta. Allt var bara svart, jag lyckades vända precis allt till det sämre.
Fanns det något uns av klarsyn som fick dig att fundera över vad du faktiskt höll på med?
– Klarsynen var att jag ville göra det så skonsamt som möjligt för familjen. Att jag inte skulle riskera att överleva och att de verkligen skulle kunna hitta mig och slippa leva i ovisshet.
Han tystnar där vid bordet, ser ut genom köksfönstret, där ute väser vinterdimman:
– Familjen har haft ett helvete. Att de ville ha mig kvar, att de orkade...jag är så jävla tacksam för det.
Men kanske fanns det, säger han, en liten Jedi på axeln som viskade i hans öra och som höll honom kvar i livet som vi känner det. För han tillät sig verkligen att försöka bli frisk. Han åt medicin, han som hatar mediciner, och han genomgick ECT-behandling, 14 elchocker under sommaren 2016.
Inte mycket hjälpte, samtidigt kände han den där skammen:
– Att drabbas av psykisk ohälsa...det är så tabubelagt, sådant pratar man inte om. För egen del var jag alltid öppen med min sjukdom, men jag märkte att det skrämde många.
Redan tidigt anade du att det var på gång, varför lät du det gå så långt?
– Jag tänkte att det ordnar sig, det gör man ju! Man vill inte visa sig svag! Alkoholism börjar bli accepterat i dag, till och med lungcancer fast många rökt sig till det, men psykisk ohälsa...”Hur mår du? Jag mår bra!”. Skitsnack! Men jag tänkte att det går väl över.
I boken ”Under vintergatans alla stjärnor” vandrar huvudpersonen Emma El Camino för att komma tillrätta med sitt liv. Roland fick låna den av en vän, det var på vårvintern i fjol. Det kom att ändra allt, 4 maj förra året startade han sin vandring mot resten av livet.
Över berg, över slätter, milsvid utsikt och den stora himlen där uppe. 80 mil låg framför honom, Roland, den där lille killen från Roma som en gång lekte indianhövding där hemma på gården, han som var en annan nu.
Det blev som att skala en lök där under Spaniens sol, lager på lager åkte av. Där, längst leden, var han utan historia, utan förväntningar eller krav.
– Jag var bara Roland, jag fick vara bara Roland. Gå, tvätta kläder, äta sova, gå, tvätta kläder, äta, sova...det var allt, att gå var meditation.
Den 19 maj, i lilla byn Moratinos, blev han frälst. En sorts frälsning, i alla fall, om än inte i religiös mening. För där, på ett härbärge där han stannat för natten, mötte han en kvinna som också sökte sig själv. Sabrina från Belgien.
Det lyser om honom när han berättar om vandringen, om här och nu, om att ta vara på stunden. Det som hänt i livet är passerat, framtiden går att planera men om det verkligen blir som man vill går aldrig att veta.
– Det enda vi vet med säkerhet är att du och jag sitter här i köket just nu och dricker kaffe, det är vad vi vet, det är den enda sanningen. Det är vad vi måste ta vara på och göra något bra av.
Och på samma sätt blev det där närmast religiösa mötet, två själsfränder i en liten by, båda så långt hemifrån.
Du blev frisk där och då, säger du. Hur vet du det?
– Jag vet det, bara. Med hjälp av Sabrina kopplades hjärnan och hjärtat ihop, jag accepterade mig själv och min situation som jag inte gjort på många år.
Han fylldes av en plötslig lätthet, så beskriver han det. Som om den där tyngden har burit så länge plötsligt lyftes av honom.
De kom att följas åt några dagar längs leden, Roland och Sabrina. När de nådde staden Léon halvvägs på sträckan tog hon bussen hem, han fortsatte till slutet, 799 kilometer från starten.
De 106 kilon han vägde när han gav sig av hade minskat till 95, därefter har han fortsatt ned till 84. Men det är inte det viktiga, även om det främst är det som folk ser.
Det viktiga är lugnet inuti, att äntligen vara i balans med sig själv och att våga vara egoistisk i positiv mening, det vill säga: Våga säga nej.
– Så bra som jag mår nu har jag inte mått sedan 90-talet. Jag hade tur att kunna låna pengar för att göra den här resan, jag hade tiden...nu ska jag bara försöka hitta ett jobb också.
Sabrina har han fortfarande kontakt med, de chattar ibland och hon har hälsat på Roland och hans fru i Visby.
En förmodligen livslång vänskap har det blivit, liksom med flera andra han mötte längs leden.
– Det är det fina. De man klickar med tar man sällskap med om man vill. Den som vill vandra i ensamhet gör det, det finns inga som helst krav. ”Tid och tålamod” tjatade min fantastiska läkare på psyket om och jag hatade det. Men här var det verkligen tid och tålamod som renade mig, kan man säga.
Han försöker så gott det går ta vara på livet med acceptans och positivt tänkande. Varje dag ett djupt andetag och frågeställningen: ”Har jag det tillräckligt bra?”
– Bra har man det aldrig, men har jag det tillräckligt bra? Om inte, vad ska jag göra åt det? Ska jag byta strumpor? Ska jag skilja mig? Högt och lågt, hela tiden värdera det jag har.
Trots att han nådde Spaniens västkust den 4 juni 2017 är pilgrimsvandringen inte över, snarare var det då hans verkliga resa startade:
– Då började resten av livet, där är jag nu och jag mår bra.
Säkert?
– Ja. Jag kommer inte att hamna där jag var igen, jag känner tecknen. Och vet du, den där cellofantulpanen i huvudet är borta, den har tystnat!
Varför ställer du upp på den här intervjun?
– För att kanske hjälpa andra att våga ta tag i sin psykiska ohälsa. Och du som har någon som mår dåligt omkring dig, säg inte ”hör av dig så går vi en promenad”. Lämna aldrig över ansvaret, ta med honom eller henne ut helt enkelt, det får en att känna sig behövd och värd något.