Under flera månader höll LRF Gotland på med arbetet att rekrytera en ny regionchef. Valet blev Ulla Johansson, en gotländska bördig från Vall, som då var bosatt i Hälsingland.
Gammalt och nytt
Hon har precis kommit i ordning i sin nya bostad, i gamla kyrkskolan i Roma.
De rustika möblerna är en kontrast till den alldeles nybyggda lägenheten. Det är kökssoffa, slagbord, och amerikagungstol och annat som förmodligen kommer från såväl barndomshemmet som från tidigare boenden med betydligt fler kvadratmeter än det här.
- Kudden alldeles bakom dig har jag sytt, säger hon och pekar mot kökssoffan där jag sitter.
- Det är en gammal kudde som började bli sliten. Jag sparade broderiet och sydde nytt fodral med ett tyg som ger en inramning.
Sådan är hon, Ulla Johansson, händig och kreativ. Det har hon fått från sin mamma som utöver att vara bondmora arbetade som textillärare med stort intresse för vävning, något Ulla också anammat även om det är glest mellan varven.
- Vävstolen står kvar på gården i Vall. Här inne i lägenheten får den inte plats. Det här med vävningen ligger lite latent, men jag skulle kunna tänka mig att göra några trasmattor nu. Mina börjar bli slitna, säger Ulla Johansson och berättar att en av mattorna på golvet är vävd av trasor från arbetsoveraller som använts på gården, och andra gamla kläder. Minnen invävda i en matta.
- Precis som i Alva Möllerströms dikt Trasmattan, säger Ulla Johansson.
Dags att återvända
Ulla Johanssons hade från början tänkt att hon skulle bli lantbrukare, men ville sedan fördjupa sig och plugga vidare. Det blev agronomutbildning i Uppsala, med mark- och växtinriktning och efter det har allting rullat på.
- Jag har jobbat en hel del som rådgivare, både privat och åt myndigheter.
Hon är van att greppa många olika frågor och att arbeta i stora organisationer, med olika infallsvinklar inom lantbruksfrågor både i Sverige och utomlands.
När Ulla Johansson sökte jobbet som LRF:s regionchef på Gotland jobbade hon som lärare Hälsingland, på en skola motsvarande Lövsta naturbruksgymnasium. Nu var hon redo att flytta hem.
- Hem, det har hela tiden varit Gotland.
Om den nuvarande tjänsten inom LRF säger hon att det handlar mycket om kommunikation i olika former.
- Vi deltar i många samrådsmöten med olika organisationer och myndigheter och har täta kontakter med LRF:s förtroendevalda. Vi är en röst för våra medlemmar och deras verksamheter på landsbygden. Det är ett väldigt brett arbetsfält. Jag försöker erövra det här vart efter men det går inte på en kafferast precis.
Några speciella hjärtefrågor vill hon inte peka ut och det kanske inte heller är möjligt eftersom ämnet lantbruk berör så många olika verksamheter.
- Vad ska jag prioritera bort? Det gäller att få grepp om vad som är stort och smått. Det är en navigationsövning man håller på med. Man får vara alert och frågvis, säger hon men kan nämna lönsamhet som en av de viktigaste frågorna.
- Överlag är det avkastningen inom de gröna näringarna som är viktigast, att man får betalt för det man producerar. LRF-medlemmen vill kunna räkna hem kostnaderna för god omsorg och miljön och för att djuren har det bra.
- Alla vill ju ha svenskt och närproducerat, men att sedan få konsumenten att köpa det i affären är den stora utmaningen. Vi förväntar oss det öppna landskapet och betande djur på åkrarna, men det är inte bara en kuliss. Det är verklighet för producenterna att kunna leverera och få betalt.
Än så länge är det inskolning i jobbet som gäller, och möten, möten, möten. LRF:s verksamhetsplanering ska bli klar och planering pågår för fullt inför olika satsningar som till exempel livsmedelstrategi och energistrategi.
De säger labrador
När hon har kommit in i rollen som regionchef kan hon tänka sig att skaffa en hundvalp.
- Jag hade tidigare en bordercollie men eftersom jag inte har några får så ska jag låta bli den rasen. Labrador säger mina hundvänner. En stor hund ska det i alla fall vara. Men det får vänta, just nu vill jag koncentrera mig på att bli varm i kläderna i mitt uppdrag.
Text och foto: Lillebi Eriksson