"Tystnaden hörs inte, vi måste prata om det som hänt"
På lördagen högtidlighölls Förintelsens minnesdag på Almedalsbiblioteket, med inledningstal av landshövding Marianne Samuelsson, starka berättelser från andra världskriget, sång och musik.
På lördagen uppmärksammades detta på Almedalsbiblioteket, som tillsammans med Gotlandsmusiken, högskolan, Länsmuseet, länsstyrelsen, Rädda barnen och Forum för levande historia, hade tagit fram ett program med föreläsningar, sång och musik, samt en liten fotoutställning i bibliotekets foajé.
Det var nära nog fullsatt när landshövding Marianne Samuelsson höll sitt inledningstal om vikten av att aldrig glömma det systematiska folkmordet på judar, romer, politiska motståndare, funktionshindrade och homosexuella under nazistyret i Tyskland, eller andra folkmord, som det på armenierna 1915, eller i Rwanda 1994.
- För några år sedan gjordes en enkätundersökning som visade att många ungdomar i Sverige inte trodde att Auschwitz hade funnits. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi påminns om vår historia, både för att kunna förstå och för att lära oss av det så att vi kan arbeta för att det inte ska upprepas, säger Marianne Samuelsson.
Professor
Helmut Müssener, professor vid Uppsala universitet, föreläste under rubriken "En främling bär alltid sitt hemland på armen" om de cirka 3 000 tyskspråkiga judar som kom till Sverige mellan åren 1933 och 1943.
- Den gruppen har alltid definierats av andra. De utpekades som judar först av den tyska staten, sen av den svenska staten och i stället för politiska flyktingar, kallades de ekonomiska flyktingar. Många av dem hade aldrig ens själva definierat sig som judar, utan som tyskar, säger Helmut Müssener.
Den polska judinnan Gabryela Bromberg, född 1938, berättade gripande om sina barndomsupplevelser i olika polska getton.
Bara några år gammal räddas hon undan nazisterna av sin barnflicka, som gömde henne i en byrålåda.
- En dag när vi var hemma knackade det på dörren, barnflickan förstod direkt vad det var frågan om och hon gömde mig i en byrålåda, täckte över mig med lakan och sa att jag måste vara tyst. Jag förstod att det var allvar och var tyst tills hon kom och hämtade mig, blåslagen och med blod rinnandes längs med kinden. När jag frågade vad som hade hänt sa hon att det var grannen som hade knackat på och bett om hjälp och att hon hade ramlat och slagit sig på vägen dit, säger Gabryela Bromberg.
Föräldrarna bortförda
I själva verket hade nazisterna varit där och hämtat hennes föräldrar.
- Sen den dagen har jag aldrig sett mina föräldrar, de överlevde inte Förintelsen.
Gabryela Bromberg vill länge inte tala om sina minnen från kriget, det var alldeles för smärtsamt, men när nynazister började marschera på Sveriges gator, fick hon nog.
- Tystnaden hörs inte, vi måste prata om det som har hänt om vi inte vill att det ska hända igen, oavsett hur ont det gör. Annars kan man alltid säga som vi så ofta gör, att vi visste inte om det.
Så jobbar vi med nyheter