Jag tänker på Hultsfred, jag arbetade där i mitt reporterlivs gryning. Oskarshamns-Tidningen hade sin redaktion ungefär där järnvägen korsar Storgatan och därifrån fick jag möjlighet att skriva om en historisk tid.
Tidigt 80-tal, tiden för föreningen Rockpartys tillblivelse, det kompisgäng med välfyllda skivbackar som sedan kom att bli världsberömt genom att skapa nu insomnade Hultsfredsfestivalen.
Det fanns en batterifabrik på orten, ett pappersbruk, ett fotbollslag på dekis i tabellen men ingen större framtidstro för någon. Det var då de unga valde att låta saker hända.
Jag var inneboende hos en tant och fick mellan reportagen om jordgubbsplockning och bibliotekslån möjlighet att rätt aningslös intervjua brittiska nu legendariska band som Theatre of Hate, Stiff Little Fingers och Echo and the Bunnymen.
De dök upp och jag knallade dit med mitt block, det var lika naturligt som en enkät på stan.
Det är först i efterhand det känns lite stort, så är det med det mesta. Vad tråkigt, spänt och nervigt det vore om vi i stunden visste vilka ögonblick som kommer att leva kvar i oss för alltid.
Men större än dessa intervjuer är att ha fått vara en fluga på väggen under den tid då siktet ställdes mot stjärnorna. Den entusiasm jag fick vara nära, naiviteten kanske, känslan att faktiskt ingenting var omöjligt.
En obändig kraft som med tiden kom att såväl sätta orten på kartan med en av Europas största rockfestivaler som att faktiskt skapa arbetstillfällen i bygden.
”Det var stort att arrangera Bowie, men störst var vår första konsert på fritidsgården” säger Rockparty-grundaren Håkan Waxegård i dag. Lokala band som Zwän Ruth, Destroid Future (uppkäftigt stavat precis just så) och Biffen Steks skrek och malde där och då.
Jag tänker på åren som nöjesskribent på Gotlands Tidningar också, på den tidens ”NU”-uppslag. Tänker på den energi som Bones Band, Stolen from Joen, Galaxy Gramophone, KFS, Tony Clifton, Själ och alla andra sköna gäng alstrade. Musikstugan var skapandets källa, möjligheterna bars i gitarrcaset.
Tänker på de där åren i alla människors liv då det inte finns några begränsningar, vilken tur att vi har dem en tid i vår hand.
Tids nog kommer verkligheten oftast i fatt. För Rockparty blev det konkurs och i Visby finns 90-banden bara i minnet. Dock mynnade de så småningom ut i livsbejakande klubbar som Shindig, Bronson, den nu tadigt svängande Wall of Sound och inte minst julens HoHoLaLa.
...alltid kommer nya krafter, nya idéer, nya drömmar, nya mål, inom musiken, inom allting annat. Det är alltings trygghet och biljetten in i framtiden.
Magnus Ihreskog