De svenska och europeiska vägarna väntar. Till vintern ställer han sin husbil på spanska sydostkusten.
DU&JAG
Det är en tumör bakom höger öra som ställt livet och hela tillvaron på sin spets. Från att, som alla friska, ha tusen önskningar har han numera bara en – att faktiskt bli frisk.
– Jag är trött på att vara trött och måste fysiskt utmana mig. Dessutom har jag inte råd med alla boendeomkostnader när jag bara har sjukpenning. Så jag köpte mig en husbil och hyr ut lägenheten.
Så nu bor du alltså på fyra hjul?
– Ja, från och med första juni och minst drygt ett år framåt. Det skulle du prova, jag tror det skulle passa dig.
Vi känner varandra, Johan och jag. Det ska vara tydligt. Vi har i flera omgångar jobbat ihop på Gotlands Tidningars redaktion, vi har umgåtts på fritiden och tagit ett och annat glas ihop.
Det är alltid en utmaning att göra intervjuer med kompisar, men också, säkert, att bli intervjuad.
Men det är som det är och här sitter vi nu i husbilen, en sju meter lång Fiat Hobby 600 som heter Edith efter regnumret EDT, där den för närvarande står uppställd hos en kompis på landet.
Vi ska prata om den där tumören, vad den gjort med honom men också om det nya, fria liv som väntar.
Men först bakåt i tiden, till maj 1972 då tv-serien ”Onedinlinjen” gick på tv. Skådespelaren Peter Gilmore som redaren James Onedin med sina rejäla lövbiffspolisonger och saltstänkta hår.
– Det var då vattnet gick, mitt under ett avsnitt. Det kan kanske vara en liten detalj att ta med i texten, flinar han.
Nej, särskilt trångt tycker Johan Kurelid inte det är. Det blir nog bra. Och under sommaren blir ju hela naturen utanför dörren ett extrarum.
Han växte upp i lilla samhället Malmslätt just väster om Linköping. En skola, en sporthall…en av allt. Han idrottade mycket, pingis, innebandy, blev hyfsad i det mesta men aldrig riktigt bra.
En lugn och trygg uppväxt, säger han, där han sedan började frilansa på Corren redan under gymnasieåren, tidningen Östgöta Correspondenten.
Det ledde till sommarvikariat och så småningom en fast tjänst på Blekinge Läns Tidning i Karlskrona, det blev ett år, sedan Linköping igen och därefter knappa året på Aftonbladet…
– …men jag trivdes aldrig i Stockholm, det var inte min grej. Lasse Aronsson, som jag kände sedan tidigare, jobbade på GT då så jag hälsade på honom i Visby några gånger.
TV-serien "Onedinlinjen", med Peter Gilmor i huvudrollen som James Onedin, började sändas 1971 och är en av de största tittarsuccéerna i svensk tv. Ordentliga sideburns där!
Jodå, jag minns det där, det var 1997 då han dök upp på ett par GT-fester och lärde känna hela gänget innan han till slut fick tjänst på ön.
Omedelbart kände han axlarna sjunka ner och hur han landade i lugn. Sedan dess är han kvar, på tidningen emellanåt, andra jobb ibland, nu är han sjukskriven från en tjänst på Region Gotland.
– Jag älskade Visby från första stund. Det var så tydligt, det kom över mig direkt, och det gör jag fortfarande. Att ströva runt i stan eller åka runt på landet, det kommer jag att göra nu i sommar.
Jag upplever få inflyttade som så stora Gotlandspatrioter som du!
– Ja, jag har nog varit det men är det inte på samma sätt längre. Jag älskar fortfarande naturen, historien, stämningen men det är ingen livskvalitet med de kostnader som är för el och resor och att faktiskt leva här. Så i det avseendet talar jag inte särskilt gott om Gotland längre.
Det är tragiskt, säger han. Familjer som inte har råd att hålla ihop. Han är själv del av det nu.
Johans pappa gick nyligen ur tiden, mamma och syster med familj finns i Helsingborg. De har kommit närmre varandra än tidigare och att inte längre ha råd att åka som han vill känns tungt.
– Så jag talar gärna om vad jag tycker om det. Gotland är för närvarande INTE en del av Sverige.
DU&JAG, Johan Kurelid.
Det var 2019 då Johan märkte att han började höra sämre på höger öra. Han gick till vårdcentralen för att spola bort en vaxpropp, men ingenting hjälpte.
Flera andra undersökningar tog vid utan att ge svar, tills Johan själv ställde diagnosen.
– Jag kände att jag ibland fick problem med balansen och en del andra symtom, så jag googlade mig fram till att det troligen var en tumör.
Via magnetröntgen fick han till slut veta att han faktiskt haft rätt. En ovanlig men godartad tumör, stor som en golfboll, upptäcktes bakom örat. Det var i slutet av 2021, ett par år efter att hörselproblemen debuterat.
Att få det beskedet, Johan. Hur var det?
Vi dricker pulverkaffe och tuggar Ica-bullar, han har just fått fart på kylskåpet och börjat rusta sitt nya hem, han säger:
– Jag var rätt säker på svaret så jag var inte alls överraskad.
Men känslomässigt, menar jag?
– Jag är inte så blödig av mig. Jag tänkte ”den är godartad så då tar den inte död på mig”. Men å andra sidan sitter den i hjärnan och det är väl inte så bra, det går inte att operera.
Det här är Johan Kurelids framtida matsal och kontor, allt på fyra hjul.
Vi ska inte vältra oss i hans sjukdom här, det är en direkt önskan inför intervjun. ”Min sjukdomshistorik är jag rätt trött på”, som han säger.
Dock ska noteras att han genomgått tre biopsier (cellprov) och även under sex veckor våren 2023 protonstrålats på Skandionkliniken i Uppsala. Efter det tänkte han att han skulle bli frisk.
– Men så blev det inte riktigt och det är klart, över tid har det börjat bryta ner mig att det inte går framåt, inte blir bättre.
Han är, säger han igen, rätt stark i sin sjukdom, starkare tror han än vad många andra skulle vara i samma situation. Han oroar sig helt enkelt inte särskilt mycket, trots att det inte går att stråla mer.
Men när forskningen kring protonstrålningen givit vid handen att det kan ta sex till åtta år innan biverkningarna av den tuffa protonstrålningen har klingat av.…
– …då kände jag att jag måste förändra mitt liv. Jag kan inte gå här hemma, leva på sjukpenning med den prisbild som är och kanske känna mig bättre först när jag är 60!
Så nu drar du!
– Ja, skrattar han. Så kan man uttrycka det.
Sol och palmer är planen för vintern, ställplats är bokad för husbilen.
Mäktiga omgivningar på spanska sydostkusten.
Han ska testa sina gränser, säger han. Fysiskt. Gå, cykla, simma. Det funkar i Sverige på sommaren men till vintern blir det alltså Spanien.
Familjen har ett hus utanför Los Alcazares på spanska sydostkusten och där, på campingen Area Narjos, har han hyrt en av 92 ställplatser från och med 10 oktober.
Det är bekanta trakter, han känner staden och dess omgivningar, på cykel tar det fem minuter till stranden.
– Jag måste fysiskt utmana mig, röra på mig, få bort cortisonet som gör att jag lagt på mig all vätska. Tänk om jag kunde dra ner på det.
För så är det, cortisonet gör att kroppen svullnar och det tog tid för honom att förlika sig med att han växt i omfång.
– I början var det jobbigt, jag märkte att en del faktiskt inte kände igen mig.
Du har ofta synts i vimlet men inte särskilt ofta de senaste åren. Varför då?
– Av flera skäl. Dels för att jag inte orkar, jag blir väldigt trött i huvudet av för mycket sorl. Men också för att slippa alla tusen frågor. Jag menar ”hur mår du?”, ”hur är läget?”, vad svarar man på det?
Det är två och ett halvt år sedan Johan diagnosticerats med en tumör bakom höger öra. Han är inte frisk men mår heller inte särskilt dåligt. Framöver blir vägarna hans "hem".
Men nu. Nu ska husbilen kittas inför sommaren. Att det ens blev ett sådant fordon är en slump. Johan hängde i höstas med en kompis på en sista fika vid kusten innan dennes bil skulle ställas i vinterförvaring…
– …och då kände jag direkt att det här skulle passa mig i den situation jag är idag.
Så du slog till!
– Ja, jag fick tag i en rätt snabbt. Jag hyr ut lägenheten från 1 juni och drygt ett år framåt. Sedan får vi se. Känner jag att det här livet passar mig kanske jag gör mig av med den och på riktigt bosätter mig i bilen.
Hur tänker du kring framtiden?
– Jag är rädd för att bli sjuk och inte kunna ta hand om mig, då vill jag inte vara med längre. Men annars är jag inte särskilt orolig för något. Målet är att må bra. Att bli frisk. Inte nödvändigtvis att komma tillbaka till ett jobb utan verkligen att må bra.
Katten Toffan hänger med. Han gillar att sitte inne i kvällssolen och titta ut.
Han säger att han kan bli avundsjuk på alla som faktiskt är friska och inte behöver leva i en bubbla som han känner att han gör.
Du är trött på att vara trött, sade du.
– Precis så.
Du har under hela tiden varit öppen med din sjukdom på bland annat Facebook. Varför?
– Det handlar definitivt inte om något bekräftelsebehov, men är man öppen blir allt mer avdramatiserat. Dessutom kan man kanske få hjälp eller hjälpa andra.
Den första juni flyttar Johan Kurelid in i sin husbil
Det han först måste skaffa sig är husbilsrutin. Som att se till att alla lösa saker står på sin plats, surrade eller lagda i lådor.
– Jag har kraschat en ganska fin termos, skrattar han. Den föll i en kurva.
Tallrikar och glas är av hårdplast, det är ett måste när det blir strike i skåpet under varje färd. Learning by doing är vad som gäller.
Redan nu, när det här publiceras, är Johan på en tur i ”Sverige”, sommaren ska i huvudsak tillbringas på Gotland men sedan, från oktober och framåt blir det spanska kusten.
För att han vill och behöver, för att tid ska tas till vara. Kanske kollar han rent av på "Onedinlinjen" någon gång när han ställt bilen för kvällen.
Eller du kanske redan sett serien?
– Nej, men borde se några avsnitt med mamma när jag hälsar på henne. Polisonger lät intressant, det kanske jag borde odla ut.
Du, förresten, har du sett att ”The Lamb Lies Down On Broadway” snart ges ut remastrad.
– Gör den? Det måste jag kolla in. Det är ju det bästa när man fricampar med den här, man kan dra på musik hur högt man vill. När jag gör det här kan jag tänka bara på mig själv, det ska bli skönt.
Ja, varför inte.
Okej, för er som inte vet eller minns: "Onedinlinjen" börjades sändas i svenska TV 2 1972 och blev en av de största succéerna någonsin i svensk tv. Serien gjordes i 91 avsnitt och visades fram till 1983.
Handlingen kretsar kring James Onedin som på 1860-talet beslutar sig för att lämna jobbet som kapten för att skaffa sig ett eget fartyg. Stormar både till sjöss och i privatlivet bidrog till seriens popularitet.
Och "The Lamb Lies Down..." är ett 70-talsalbum med Genesis, ett symfonirockband som både Johan och jag gärna lyssnar på.