Tullförvaltare Odins arv sätter guldkant på vardagen i Linde
Den 9 augusti 1923 testamenterade tullförvaltare Rudolf Odin 74 000 kronor, att förvaltas för Linde sockens väl och ve. I dag är fonden värd över sex miljoner kronor. Extrapengarna har under decennier kommit att prägla socknen och dess samkväm.
På äldre dagar återvände han och bosatte sig i Klintehamn. Han dog 76 år gammal, utan egna arvingar.
I testamentet garanterade han sina kvarlevande syskon viss trygghet. Resterande förmögenhet - med okänt ursprung - skulle bilda en fond, till förmån för gotländsk idrott, sång, musik och skolungdom.
Dessutom ville Rudolf pryda socknen med träd och planteringar och se till att hans egen och föräldrarnas gravar underhölls.
I enlighet med testamentets vilja förvaltas Odinska fonden av kommunen. Från början Linde kommun, senare Hemse och numera Gotlands dito. Vilka som får del av fondmedlen, det föreslås dock av en lokal styrelse.
Torsten Niklasson är ordförande i såväl den, som i socknens hembygdsförening.
- Vi lämnar in förslag till kommunen på vad vi önskar få utbetalning till. Hittills har vi aldrig fått bakläxa. Det är en trevlig sysselsättning, tycker vi som håller på med det. Att få dela ut de här pengarna.
Styrelsemedlemmarna Allan Keldergard och Kjell Jacobsson håller med. Att fördela pengar som oftast kommer hela socknen till godo, det känns fint.
Tullförvaltare Odin avled 1926, innan någon av dem var född. I dag finns få eller ingen kvar som minns honom.
- Naj, jag har nog inte hört någon - utom kanske Fritzen? funderar Allan Keldergard.
- Det sägs att han begravdes med fracken på. Om det är sant eller en skröna, det vet jag inte, säger Torsten Niklasson.
Med eller utan finkläder vilar välgöraren nu på Linde kyrkogård, intill grusgången till den romanska stenkyrkan - som är fasadbelyst, tack vare fondpengar.
- En rätt så ståtlig gravplats är det. Det är det första kravet i testamentet, att där ska hållas snyggt. Murgrönan ska skötas och så. Det gör jag själv, konstaterar Torsten.
Det allra första beviljade anslaget, utöver gravvård och förvaltning, kom 1943.
Då beviljades Linde skolidrottsförening 50 kronor för inköp av skolskidor: "Skidorna äro avsedda att utlånas åt barn som ej äga egna skidor", står i beslutsprotokollet.
- Många ungar hade inte råd till skidor. Det fick de tillgång till genom fonden, berättar Torsten och flikar in att man senare även anlagt en pärkplan där flera ungdomslag nu tränar.
År 1945, minns han, fick hela hans klass lite guldkant på tillvaron, tack vare fonden.
- Vi fick pengar till en skolresa. Vi åkte med Lindvalls taxi, ända ner till Hoburgen.
Lindska skolbarn får också direkta bidrag. Under 2006 delades 300 kronor vardera ut till 30 grundskolebarn och 1 500 kronor vardera till tio gymnasieungdomar.
- Man har ju alltid ont om pengar i den åldern. Vad de gör med pengarna har jag ingen aning om, det bryr vi oss inte om, konstaterar Torsten.
Några sådana krav finns heller inte i testamentet.
Den av länsväg 142 delade socknens prydlighet underhålls med exempelvis blomurnor vid den nu nedlagda skolan.
- De sköts av hembygdsföreningen, genom en granne. Så ger vi pengar till Hundtorget, en plantering vid gamla mejeriet. Det sköts av en annan granne, säger Torsten.
Linde kyrka har fått en hel del. Fondmedel finansierade installation av elvärme på 40-talet. På 50-talet inhandlades en vinkanna och oblat-ask och senare bänkar på kyrkogården.
Församlingen fick också pengar till att köpa ängen bakom kyrkan, främst för att garantera skolbarnen en plats för lek och idrott.
Fondmedel innebar också att skolan kunde göras om till församlingshem. Dessutom arvoderas klockaren för att hålla efter den medeltida prästgårdsruinen sydväst om kyrkan.
Odinska fondens enskilt största mottagare är dock Linde hembygdsförening. Den bildades 1993 och har vad Torsten Niklasson beskriver som "väldigt god ekonomi".
- Vi brukar bland annat ha en sockenlunch och en sommarfest. Då kommer sommargotlänningar, turister, nyinflyttade - det kan bli en enorm fest! Bara till årsmötet kom så mycket folk att tårtan tog slut! Jag fick inget själv.
Linde är en liten socken och att delar av fondstyrelsen också sitter med i hembygdsföreningens styrelse, har inte inneburit några klagomål.
- Inte ett enda. Det kommer ju alla till nytta! säger Kjell.
Jo, de flesta Lindebor är med i hembygdsföreningen. Av 177 invånare betalar drygt 110 medlemsavgiften på 20 kronor.
Odinska fondens enskilt största insats i Linde är bastun.
Den byggdes 1945, då man sålde aktier för drygt 10 000 kronor och inrättade den så kallade Badstufonden.
Ingen av dem som då satt i fondstyrelsen var känd som bastubadare. De nutida är desto mer frekventa.
- Vi bastar på fredagskvällar mellan 18 och 20. Kvinnorna före det - om det kommer några. Det är mest vi karlar som badar, klargör Torsten.
Bastun drevs först av kommunen, som med tiden backade av kostnadsskäl. Då trädde fonden in.
- Bastun har varit fondens barn ända från början. Utan den hade den inte kunnat byggas - eller räddas, säger Torsten.
Nu ägs bastun av kommunen men drivs av hembygdsföreningen, via fondmedel och en lägre avgift från dem som ångbadar.
Nästa stora satsning Rudolf Odin postumt får bekosta, är en badplats vid Asa träsk.
- Vi badade mycket där när vi var barn. Nu är där igenslammat med dy, säger Torsten.
Där badas förvisso ändå, men omgivningarna är betydligt skönare än bottnen och stranden. Planen är att gräva bort slam, fylla på med sand och bygga en barriär som håller den kvar.
På barriären ska en brygga byggas; en gräns mellan grundare barnbad och djupare vatten.
Beräknad kostnad: runt 250 000 kronor - till nytta och nöje för sockenbor som besökare.
Rudolf Odin hade varit nöjd med hur hans arv förvaltas, tror Torsten Niklasson:
- Jag brukar småprata lite med honom när jag pysslar med graven. Än har jag inte hört något annat.
Så jobbar vi med nyheter