Tsunamin orsakar ännu krisreaktion

Hur man reagerar och när reaktionen kommer är individuellt.
Uppskattningsvis 200 gotlänningar befann sig i Thailand, Indien eller andra länder som drabbades av tsunamin. Till detta kommer andra som indirekt berörts, anhöriga och släktingar till dem som var på plats.
Enligt senaste rapporten är det sju gotlänningar som saknas eller har identifierats döda.
Beredskapen på Gotland var hög för att kunna ta emot alla som behövde stöd och hjälp efter katastrofen, så även inom psykiatrin.
- De första två veckorna hade vi extra beredskap dygnet runt. Och vi hade folk på flygplatsen för att möta gotlänningar som återvände hem, berättar Monica Johansson. Men det var inte alls lika många som sökte hjälp hos oss som vi hade förväntat. Fram till förra veckan hade vi inte haft fler än åtta-nio familjer som sökt hjälp hos oss. Efter en annons i lokaltidningarna i början av midsommarveckan har ytterligare fyra-fem familjer hört av sig.

Många minnen kommer tillbaka
Att inte fler vänt sig till psykiatrin tror Monica Johansson beror på att man inte ser det som ett psykiskt problem utan att det känns mer angeläget att dela sina erfarenheter med andra som drabbats.
- Därför har många istället valt att vända sig till frivilligorganisationerna eller kyrkan som ordnat möten och grupper där människor kan samlas och prata med varandra om det som hänt och hur de själva drabbats.
Monica Johansson tror att psykiatrin under hela året kommer att kontaktas av människor som mår psykiskt dåligt efter flodvågskatastrofen och behöver hjälp med krisbearbetning.
- Nu när semestern närmar sig kommer många minnen tillbaka och då är det vanligt att krisreaktioner uppstår. Men även resten av första året kan födelsedagar och andra högtider utlösa dessa reaktioner, liksom i samband med ettårsdagen av katastrofen. Reaktionen kan också komma långt senare. I samband med att man råkar ut för något annat svårt i livet så kan denna händelse också komma upp och behöva bearbetas.

Många frågor
De som sökt hjälp först nu är familjer som inte mist någon anhörig i katastrofen.
- Första reaktionen är förstås glädjen och lättnaden över att ha överlevt. Och då tror man att man inte behöver någon hjälp. Men senare kan det komma en reaktion. Eller så tycker man att det sociala nätverk man har räcker. Och det gör det kanske i början, men en del behöver senare professionell hjälp för att komma vidare. Bland dem som har överlevt finns det nästan alltid skuldkänslor med i bilden.
Varför klarade just vi oss?
Varför förlorade vi bara en anhörig när andra miste fyra-fem stycken?
Kunde vi ha gjort något annorlunda som hade räddat livet på någon annan?
Frågorna är många och svaren svåra, för att inte säga omöjliga, att hitta. Men genom att få hjälp med att bearbeta det som hänt och sina egna reaktioner kan man förlika sig med det som hände, må bättre och gå vidare.
- Hit kan man alltid vända sig. Vi har öppet hela sommaren och vi har inga väntetider för den som behöver hjälp. Ofta får man komma hit dagen efter, säger Monica Johansson.