Tro mig, du blir skitig

Antingen är jag dum eller så fanns det inga större förkläden. Efter att ha tagit en rundvandring genom de kulturminnesmärkta byggnaderna, tittat in i verkstaden och kollat in alla krukor, koppar, fat och karaffer är jag ordentligt redo för att ta mig an den ädla konsten att dreja.
Med gott mod kliver jag in i den lilla röda stugan, drar på mig första bästa förkläde och sätter mig ner i väntan på att bli tilldelad en lerklump.
Gasen i botten
Precis framför mig sitter fyraårige Rasmus Björkqvist och ser ut att ha full koll på klumpen i mitten av drejskivan. Han doppar händerna i en bunke med vatten och kupar sedan varsamt händerna runt leran.
Allt tycks gå så bra ända tills Rasmus pappa trampar på gasen till drejskivan. Ganska omgående förlorar Rasmus kontroll över klumpen som nu börjar rotera i stora cirklar och ser ut att kunna flyga av när som helst.
Jag grimaserar och sätter händerna framför ansiktet i försvarsposition.
- Du måste hålla den i mitten Rasmus, uppmanar pappa Joakim Jonsson som inte tycks förstå att det är han själv som orsakat dödsrotationen.
Något för alla
På gården går besökare omkring och kollar in utbudet av keramik. Några har satt sig ner vid caféet och andra står på tur för att få dreja.
Faktum är att det finns något för alla. Den som fullkomligt skiter i konst och hantverk kan ta sig en närmare titt på byggnaderna och verkstaden.
Den som inte gillar något av det kan alltid sätta sig vid fiket och åtminstone dricka kaffe ur en keramikmugg.
- Det brukar bli så att gubbarna kollar in verkstaden, barnen drejar och kvinnorna går runt i butiken, säger Torleif Solberg som driver verksamheten tillsammans med sin fru Annbritt Solberg.
Förutom Torleifs och Annbritts egna verk går det att köpa allehanda gods som andra keramiker tillverkat. Under sommarmånaderna brukar det vara minst ett par drejare som hyr in sig hos Solbergs i Etelhem. Det kan vara studenter från konstfack eller redan färdiga keramiker.
Mästardrejare
En riktig hejare till drejare är Ulf Hinas. Han är nordisk mästare i drejning och har arbetat på gården sedan 1960. Han sitter i verkstaden som inte förändrats särskilt mycket sedan 1889. Krukmakeriet har varit igång hela tiden, och kommer förmodligen alltid att vara ett krukmakeri.
Klumpen är centrerad och gasen inställd på lämplig fart. Leran börjar ta form. Till vad har jag ännu inte bestämt. Men fan vad det stänker!

Tro mig, du blir skitig

Ja men det var väl en alldeles lysande idé att ha på sig sina alldeles nya byxor till Etelhem. Kanske inte just för att det var Etelhem, utan för det faktum att jag var där för att prova på drejning vid krukmakeriet.