Träningslägret i Burs var lärorikt
Prästen i Burs, Stånga, När och Lau, Yvonne Hallin, tycker att hennes första tjänst som kyrkoherde varit som ett långt lärorikt träningsläger.Det började i februari 2000 och nu, 5,5 år senare, avslutas det med avskedspredikan i slutet av september.
Det har varit glädje och sorg som hon och församlingsmedlemmar delat. Det har för det mesta varit tider av bra samarbete, men även konflikter - en så pass stor för tre år sedan att Yvonne Hallin bestämde sig för att sluta sin tjänst.
- Men idag känns det bra att jag inte gjorde det, säger hon. Jag var ovan vid situationen och tar på mig en del av det som gick fel. Det blev också missförstånd och otydligheter. Men jag vet nu att finns den goda viljan så går det att ta sig vidare.
Under träningslägrets gång har hon kommit nära många människor.
- Det är en av de stora fördelarna med yrket, säger hon.
Men det blir saknesamt att lämna arbetslaget i Burs, ett lag med människor som stöttat varandra och jobbat tillsammans.
Två och två
- Jesus sände ut lärljungarna två och två, säger hon. I arbetslaget känns också samhörigheten och det är intressant att jobba tillsammans med flera andra yrkesgrupper.
Yvonne Hallin har sina rötter på Gotland, Visbyflicka, uppvuxen i Vibble och släktband i den trakt hon nu verkat i under drygt fem år.
Uppbrottet från Burs har att göra med att hon vill vara närmare sonen och hans unga familj i Stockholmstrakten.
Likheten mellan Burs och Värmdö pastorat är fast boende församlingsbor och mängder av sommarboende på Djurö, Möja, Nämdö, Runmarö och Sandhamn.
4 500 kyrkotillhöriga invånare, tre kyrkor och ett kapell finns inom pastoratet. I arbetslaget ingår bland andra kantor Margareta Stripple, tidigare verksam i Roma pastorat.
Prästgården på Djurö har underbar havsutsikt och två bryggor.
Ser tillbaka
Yvonne Hallin ser tillbaka på härliga kontakter med barn och ungdomar i Burs pastorat, på morgonpromenader med några av sockenborna och mycket annat som ingått i vardagslivet i Burs.
- Jag har fått så många förtroenden, säger hon. Förtroenden som bygger på min tystnadsplikt och att jag är utsänd av Gud.
Hon poängterar också den stimulans hon känt att arbeta med söndagarnas predikotexter eftersom kyrksamheten är hög i pastoratet.
- Det har givit en växelverkan, säger hon. I och med att jag vet att det kommer folk i kyrkan så anstränger jag mig också i arbetet med texterna.
Hon känner också en stark tro på förbönen och säger bestämt att om hon inte trott på den så hade hon haft svårt vid de tillfällen då hon känt att hon inte räckt till.
- Förbönen är som en kraft som ges mig, säger hon.
Samtidigt tycker hon att det är få yrken man känner så stor glädje i ,men även besvikelse. Och vilket det än är så gäller detta lägga det i Guds händer.
Hon har också tagit med sig orden som rektorn för pastoralinstitutet i Uppsala, Eskil Frank, sa:
- Kom ihåg att först vara människa, sedan präst.
Det är så Yvonne Hallin försöker vara och det är också så hon känt när hon delat sorg och glädje med församlingsborna och när de delat hennes familjs glädje och sorg.
Visst hade hon gärna velat fira sin 50-årsdag på nyåret i Burs, men i slutet av september tar hon farväl med avskedspredikan för att fortsätta till andra öar.
Så jobbar vi med nyheter