Tom har murbruk i sitt blod

Vi träffas vid Frimurarlogen i Visby. Det är en skjortvarm höstdag och trädgården intill St Nicolai ruin frustar frodigt grön.
Det är här han arbetar just den här dagen, Tom.
Slevar på kalkbruk på sår i fasaden. Någon vecka tidigare har han renoverat en vägg som hans farfar, Karl, fixat till 30 år tidigare.
Vi ses där för att tala om mureri och rock’n’roll och jag kommer snart, som en överraskande bonus, att få veta att jag är i alla fall lite legendarisk i Visbys unga rockkretsar.
Tom är kraftigt förkyld den här onsdagen, snyter och snorar. Han suger på en Camel light och när vi går runt ser han sig omkring, säger:
- Tänk bara att få stå i den här miljön och arbeta...
Meningen får ingen egentlig slutpunkt, men den efterhängande tystnaden berättar desto mer.
Det här är friheten.
Det här är...ja, själva ögat av livet.

Tom ska komma att prata om lera och tegel och brinntid i kontakt med luft och bruk som står i månader och gonar till sig...han ska komma att entusiastiskt prata om allt det där för det här är en 27-åring som glöder.
Men först rock’n’roll.
Tom är trummis som spelar fort som en rem och har gjort det i Bones Band, i Grand Grace och nu som inhoppare i tunga Stereo Generator.
Senast i somras var han med på bandets spelning på hårdrocksfestivalen Sweden Rock i Sölvesborg. Lirade tamburin, skrattade och mådde gott.

Murare sedan barnsben
Jag satte på en gammal Flamingo-LP som jag köpt för fem kronor hemma i går, när lyssnade du senast på dansband?
- Sist man bläddrade förbi Bingolotto, kanske, haha...det där är inte riktigt mitt gebit...
Varför då? Det svänger ju och man blir glad! Inte blir man glad av Stereo Generators musik?
- Jo, av killarna, i alla fall. Nej, det är väldigt uppskattat, inte nån mainstream-musik...det är bra, de är väldigt duktiga.
Det är nu har berättar om en artikel jag skrev om Bones Band på GT:s NU-sidor för tio år sedan. Jag skrev om Tom med samma ord som jag gjorde här ovan, att han spelar "fort som en rem".
- Det blev en grej av det där, hela Roxy stod och skrek "remrock, remrock" när vi skulle spela...det uttrycket lever kvar än i dag, faktiskt.
Så jag är lite kult, alltså?
- Ja, det var ju du som myntade det.

Men det här ska inte handla om mig, alls inte. Det ska handla om Tom och hans kärlek till det han gör. När jag frågar om han är mest rocker eller murare svarar han att han nog har ett kall åt båda hållen.
- Det är kul med musik, det är det jag brinner för, men så måste man ju ha mat på bordet också.
Tom Yttergren är murare i fjärde generationen. Farfarsfar drev en murbruksfabrik på Österby som lade ner på 50-talet. Därefter fortsatte såväl farfar Karl som pappa Paul inom yrket.
Det är Paul som varit Toms läromästare:
- Jag tror jag slog på första sleven när jag just lärt mig gå. Sen har jag gått bredvid och lärt mig den långa vägen, ja, man är väl inte riktigt färdig än.
Du sa nyss att du "måste ha bröd på bordet", men det verkar sitta djupare än så?
- Det gör det nog...det gäller att ha rätt känsla för att mura, att ha det i blodet, på nåt sätt. Man ser direkt vilka som är ett ämne. Och sen är det tungt också, senast i går slog jag på ett ton bruk ute i Follingbo.

En frimurare
Stenhuggare får ofta, förstår jag, ett förhållande till stenen, får du ett förhållande till ditt material?
- Helt klart. Bruket är i högsta grad ett levande material...man formar det själv, man...ja, jag ser det ju gärna som ett konstnärligt arbete.
Som du är stolt över?
- Jo. Jag tror inte man håller på om man inte känner stolthet.
Han berättar att stoltheten finns i att arbeten han gjort håller över tid, hur han kan tänka att den väggen och det huset liksom bär på hans kunnande och kärlek så många år senare.

Vi sitter vid St Nicolai-ruinen, en bit bort ringlar ringmuren sedan hundratals år. Medeltida byggnadsverk som tycks så mycket mer hållbara än många av dagens.
Jag frågar om Tom anar hemligheten och han svarar...
- ...tålamod. Noggrannhet, att ta reda på vad och vilket sätt som är bäst. Det räcker att gå 50 år tillbaka i tiden så var det ett annat arbetsklimat. Nu ska allt gå i ett mycket högre tempo, ingen hinner reflektera.
Toms enmansfirma har att annat koncept:
- Ja, varken farsan eller jag är väl kända för att börja vid halv sju, haha.
Inte?
- Nej, vid nio, kanske. Så jobbar jag längre på kvällen istället...är man trött och inte sugen gör man inget bra jobb...ett bra jobb ska komma från hjärtat, då måste man trivas med det man gör och hur man gör det.
Finns det nån likhet mellan musiken och mureriet?
- Jo...det finns nog ganska många likheter...det handlar om att tro på sig själv, att bjuda på sig själv. Liksom, nu gör jag så här för jag tycker att det är bäst.

Respekt för sig själv
Han är egenföretagare, Tom. Står i ensamhet och slevar bruk vid Frimis.
En frimurare, helt enkelt.
Han säger att papperarbetet inte precis är det han njuter av mest. Men det andra:
- Man kickar ju lite på att känna sig fri. Plus att man kan styra sina jobb...jag står ju hellre här med rent kalkbruk istället för med putsspruta på nåt stort bygge.
Men i dessa tider vill ju folk bli programledare och kändisar i största allmänhet?
- Ja, men nu är ju du här! Nej, du, jag strävar inte efter att bli offentlig, jag gör det här för min egen skull. Det är likadant med klubben (Tom är en av de drivande av rockklubben Club Digger), det gör vi för att det är nåt vi tror på och "måste"...men det är klart, alla söker vi ju nån form av bekräftelse, så är det ju.

Det där med Flamingo, där i inledningen, var förvisso sant, men mest ett sätt att kolla Toms reaktion, rem-rockare som han är.
Det skulle nämligen aldrig falla honom in att spisa Flamingokvintetten.
Däremot gillar han vinylskivor och kallar sig själv vinylfreak.
När han ska välja en skiva till faktarutan när nere blir det problem. Han funderar och funderar och landar till slut hos Rory Gallagher.
Vi har lämnat murandet nu och pratar om livet i stort istället. Jag frågar vad han gör en vanlig fredagskväll när han är ledig.
- Alltså, det ska ju inte stickas under stol med att det dricks bärs. Jag kollar väl inte så mycket på tv, mest tar man en öl och lirar biljard med polarna...det fyller en otrolig funktion, man kan rensa dagen, liksom.
Är du nöjd med det eller drömmer du om nåt annat?
- Det är superroligt, somrarna blir bara bättre och bättre...men nu är jag 27, det gäller att krama ur det sista, man kan ju inte leva så hela livet.
Tom tänder ännu en Camel och ser sig omkring i trädgården, på gräset, de böljande grenverken.
- Man måste väl ta sig i kragen, säger han sen. Tänka på familj, såna saker. Och sig själv...man måste ha respekt för sig själv och sitt liv. Och så är det viktigt att aldrig sluta skratta. Jag hade en period när jag var lite deppig, då fungerade ingenting, det gick inte att jobba...ingenting.

Tom flyttade till Stockholm med familjen när han var sju. Tio år senare återvände han till Gotland. Först han, sen kom resten av familjen efter.
Det är det som är den specifika händelse han nämner när jag ber honom:
Berätta något du gjort som du absolut inte ångrar.
- Att jag flyttade tillbaka till Gotland. Det kostade lite av mina studier men det var helt klart det bästa...jag älskar Gotland, verkligen.

Raggningstrick
Tom har en flickvän sedan omkring ett år, Isabel Larsson. De träffades på Surfers. Exakt hur det gick till frågar jag inte om.
Däremot frågar jag hur det är bäst att ragga; med trumstockar och cymbal eller med en stadig murslev.
Tom säger, kanske oväntat, att...
- ...det går på ett ut. Det är många som blir intresserade, "oj, är du murare!?", liksom...fast nu har jag ju inte behövt ragga på ett tag...
Det är hösten 2008, Tom. Är det en bra tid, det här?
- Ja, jag ser fram emot hösten, jag får mer och mer jobb, vi ska fortsätta med Club Digger och jag hoppas på några fler spelningar med Stereo Generator...ja, det är bra. Jag har det bra nu.

Tom har murbruk i sitt blod

Tom Yttergren är murare och musiker i själ och hjärta.Det här är helt enkelt en intervju som kommer att handla om kärlek.