Till slut var flykt den enda utvägen

Allt detta läser jag på nätet, för jag vet ju inte.
Kunskapen om Burundi var för mig noll och intet före den här intervjun.
Men när jag träffar Claudien Tuyisabe ska han komma att ta mig med dit. Till sitt land, till sitt liv.
Till terror, våld, död, tortyr och flykt. Men också till sitt liv i Sverige i dag fyllt av framtidstro.

Burundi så nära i Claudiens hjärta när vi träffas i lägenheten i Visby.
Här har han bott sedan maj 2007.
Barnen stojar, det är påsklov och fritt från dagis. Lisa och Jodel ser på tv, pratar, busar. Hustrun Jeanine, som sagt "välkommen! Så roligt!" i hallen, ställer fram te, kardemummakaka och en kartong med choklad.
Det här en onsdag i det nya livet.

Alla brydde sig om alla barn
Jag vet inte var jag ska börja den här intervjun, så jag börjar med idrott. För Claudien var framgångsrik löpare en gång i tiden.
- Jag sprang 5 000 och 10 000, det var roligt. Jag hade 29,43 på tio kilometer som bäst.
Och det är ju jättebra!
- Nej, jag vet inte...kanske. Jag var 19 år då och tänkte bli stor friidrottare, men jag slog mig illa i knät sen och nu kan jag inte springa mer.
Saknar du det?
- Idrotten är något man kan använda hela livet. Den lär en att behärska sig. När man startar i ett lopp måste man kämpa för att det ska bli bra på slutet...det är som livet, kämpa för att det ska sluta bra.

Claudien har franska som andraspråk efter modersmålet kirundi, men pratar bra svenska. Han sitter nära i soffan, är intensiv, närvarande. Ibland tänker han länge, tar sig bakåt i sitt liv.
Han berättar, Claudien.
Så många berättelser.

Jag ber honom ta mig med till Burundi där han växte upp, ta mig till sin stad.
Hur tänker du när du tänker på var du kommer ifrån?
- Det är en bra fråga...min stad heter Gitega, det är landets andra stad och jag kan längta tillbaka dit och till mina vänner, till aktiviteterna som jag hade tillsammans med alla föräldralösa barn. Före kriget brydde sig alla vuxna om allas barn. Det var speciellt, det tänker jag på ibland. Man uppfostras av alla.
Är det så?
- Ja, alla kunde säga till en om man gjort något fel så man var rädd för alla vuxna, haha.
Claudien växte upp i en jordbrukarfamilj. Redan som litet barn, fem, sex år, såg han efter familjens kor i skogen så de inte rymde.
- Man fick springa mycket, det var bra för friidrotten, säger han.
Det var en bra tid, säger han när jag ber honom minnas.
Men sen kom kriget. Då rasade allt. Skogarna brändes. Människor mördades under det etniska våldet mellan hutuer och tutsier.

Syskonen brändes till döds
1993, när Claudien Tuyisabe var 13 år, dödades hans föräldrar, mamma Denise och pappa Michel.
Det var precis när Claudien gick in i en ny fas i skolan och behövde som mest hjälp med studierna.
- Kriget startade och redan andra dagen var de döda, berättar han. De var i väg och skulle köpa tjänster till jordbruket, någon visste att vår familj var tutsier och så mördades de.

Fiendeskapen mellan folkgrupperna tutsi och hutu härrör från kolonialtiden, Burundi var tidigare Tyska Östafrika.
Burundis första demokratiskt valda president, från folkgruppen hutu, mördades av tutsier i oktober 1993 - vilket blev starten på en maktkamp som i dag kostat 300 000 människoliv.

Men Claudien Tuyisabe och hans familj är inga siffror.
De är människor med drömmar, med visioner; med minnen. Claudien tutsi och hustrun Jeanine hutu.
Claudien har även två yngre bröder i Visby, Christophe och Aimé. De bor strax intill men är i lägenheten när jag kommer.
Det är bara de tre kvar i syskonskaran på sju.
- Två av mina syskon dödades i skolan av rektorn, han tände eld och de brändes ihjäl. En storasyster var 16, hon dödades...få se nu, det var 2001. Och sen hade jag en syster, hon sprängdes när hon körde min bil, de trodde det var jag som körde, det var 2007. Då var jag i Sverige och väntade på uppehållstillstånd.
Han berättar, Claudien.
Så många berättelser.
Om brorsan Christophe, han som hälsade så glatt i hallen, om hur han fängslades och torterades för att tala om var Claudien gömde sig när han en dag bara var försvunnen.
Om systerns barn, Ines och Mugisha, som adopterades till familjen sedan mamman sprängts till döds i den där bilen och nu också bor i fyrarummaren i Visby.

Den fräna röken, smattrande vapen, skriken, rädslan så stor att den går att ta på. För mig bilder, som på film. För Claudien slitande verklighet alldeles omöjlig att fullt ut förstå.

Hur känns det att prata om det här med mig som du inte känner?
- Det är lätt...jag behöver berätta. Men det är mycket tråkigt...vet du, så här tänkte jag. Jag tänkte att jag inte ska tänka på Burundi som mitt hemland, så mycket hemskt som hänt där. Och jag tänkte att om Gud existerar, hur kunde han då låta allt detta ske.
De existensiella grubblerierna tog över: varför lever jag? Varför klarade jag mig med inte de andra i familjen? Mina vänner?.
- Jag har tur som lever, det är så det är. Och då bestämde jag mig för att jobba med barn. Barn kan förändra, vuxna går inte att förändra. Många saknar kunskap om demokrati...jag vill inte lägga tid på vuxna, det är barnen som kan göra något. Mitt engagemang får bränsle när jag tänker på barn, deras godhet, kärlek och glädje.
Så han glömmer inte sitt Burundi.
Istället brinner han för visionen att förändra, förbättra. Och, som han säger:
- Någon gång vill jag resa dit igen med en stor koffert full av demokrati!

Tystnad löser inga problem
Caludien är just i färd med att registrera föreningen "Demokrati för barns framtid".
- Den har två mål. Att ge flyktingbarnen god orientering om Sverige, då kan de lyckas i livet i sitt nya land. Men också att få svenska barn att inte glömma bort att det finns barn i andra länder som inte har det så bra. Barn kan bli goda ambassadörer och verkligen förändra världen.

Claudien Tuyisabe bestämde sig för att fly Burundi för att rädda sitt liv. Han hade vittnat i domstol mot dem som dödat hans folk.
Det var i januari 2006, han var i Bujumbura för ett par dagar, fick hjälp att i panik lösa en flygbiljett till Sverige och sedan dess har han inte sett sin hemstad.
- Det hade hänt så mycket. Män som jag visste suttit i fängelse stoppade mig i bilen och riktade vapen mot mig, jag minns jag bad till Gud...det kastades granater på vårt hus, det kom brev med dödshot, en natt bröt sig folk in och tog alla pengar och slog barnen...
När han var i Bujumbura den där januaridagen fick han veta att fientliga personer väntade honom där hemma, att det inte fanns något annat än flykt.
Hur vågade du vittna, Claudien?
- Man kan inte bara hjälpa barn som blivit av med sina föräldrar med skolgång...barn vill också veta! Jag vill veta! Många var tysta men man löser inga problem genom att vara tyst.
Men att vittna innebär fara för ens eget liv.
- Ja, men om jag är tyst fortsätter det att göra ont här inne hela livet!
Han ser på mig, tar sig för bröstet, där det, tycks det mig, så medmänskliga hjärtat slår.

Claudiens berättelser fyller mig paradoxalt nog med så mycket glädje.
Jag hade tänkt ta upp de främlingsfientliga strömningarna i samhället, men struntar i dem. I den här intervjun får de ljusa krafterna, de som strävar mot solen, vinna.

Claudien kom till ett flyktingläger i Boden. Ett år och fyra månader senare fick han uppehållstillstånd, kom till Gotland och hittade en lägenhet med Kerstin Blombergs, Rädda Barnen, hjälp. Kerstin som kommit att bli en av familjens mycket goda vänner.

En svensk "farmor"
Ett drygt år senare återförenades han med återstoden av sin familj, som då också kom till Sverige.
Hur var den tiden, när du var ensam i Sverige innan familjen kom.
- Jag läste på SFI (Svenska för invandrare) men kunde inte koncentrera mig. Allt var så ovisst, kanske skulle de inte få komma, kanske ville de stoppa dem från att komma hit....
Men så kom de.
- Ja, haha, det var en bra dag.
Har du ett bra liv nu?
- Jag trivs jättebra på Gotland, barnen har en svensk "farmor", vi har många svenska vänner, jag har kontakt med andra flyktingar här, har kontakt med Burundi. Jag glömmer ju aldrig de som är kvar där. Vet du, på svenskakursen skulle vi skriva något om varför vi är här och jag skrev, ungefär "det är inte roligt att lämna sitt hemland, men man är tvungen när det handlar om livet".
* * *
Han berättar, Claudien.
Så många berättelser.

Till slut var flykt den enda utvägen

Republiken Burundi i östafrika, gränsande till Kongo-Kinshasa, Rwanda och Tanzania.Ett litet land, inte större än Småland. Drygt åtta miljoner människor, exploaterade naturtillgångar som nickel, uran och platina. Stora jordbruksarealer. Huvudstaden heter Bujumbura.