Till Rumäniens hjälp

Inte minst gäller det de små barnen och mödrar som är tvingade att lämna ifrån sig sina barn direkt efter födseln. Ofta handlar det om kvinnor som har prostituerat sig för att överleva.
Det har nu gått 12 år sedan diktatorn Ceausescu avrättades med ett skott i huvudet. Det skulle bli vändpunkten var det sagt. Men utvecklingen går långsamt.
Ingen har glömt bilderna på de handikappade barnen som satt bundna i sängarna. Ofta i sina egen avföring.
Mycket har hänt sedan dess, säger Tommy Gardell, LO, som har gjort närmare tio resor till landet. Första gången han kom dit var redan 1990. Året efter revolutionen. Efter diktaturens fall fick han uppdraget att vara med och bygga upp landets fackföreningsrörelse genom Europafacket, FFI.
Som representant för LO i Sverige skulle det bli flera resor.
Men han träffade människor som blev hans privata vänner som han har fortsatt att hälsa på. Detta har också varit den främsta anledningen till att Tommy Gardell ställde sig bakom den grupp som besökte Rumänien förra året.
Med på resan var också Bodil Rosengren som ända sedan mitten av 1970-talet har haft ett speciellt förhållande till Rumänien.
Hon tycker om rumänsk musik, dansar helst av allt rumänsk folkdans (Gotlands hopp) och sist men inte minst så träffade hon sin rumänske man under en av resorna. Redan på Ceausescus tid.
Jag älskar folket och kulturen, säger hon. Men visst kan man bli bedrövad över förhållandena som råder ännu i dag. Och mutorna kanske till och med är ett värre problem än före diktaturens fall.
I dag har Bodil Rosengren en dotter som jobbar med att passa barn på en ekologisk farm utanför Bukarest.
Hon har en god inblick i dagens förhållanden och vet också vad som behövs, även på sjukhusen: blöjor, nappflaskor, filtar... För att bara nämna något.
Hans-Christer Holmert var också med i den gruppen som besökte Rumänien.
Vi blev mycket berörda av det vi fick se, säger han .
Lilian Ronander vill engagera sig för Rumänien. Hon berättar att hon aldrig har varit i landet. Men hon har ändå fått en kontakt...
I kvinnojouren gömde vi för en tid sedan undan en kvinna från Rumänien.
Annars ser jag den här satsningen som ett demokratiprojekt av det slag som s-kvinnorna brukar ställa sig bakom.
Det vi gör för kvinnorna gör vi även för barnen, säger Lilian Ronander .
Barbro Ullberg Gardell (Tommys fru) har i olika sammanhang berättat om sina upplevelser på sjukhusen i Rumänien.
Det är som att flytta sig minst femtio år tillbaka i tiden...
Att allt inte står rätt till kan man förstå av att deltagare i gruppen fick ta till mutor för att komma in på barnsjukhuset.
Jag skulle vilja att vi även ägnar de gamla en tanke, säger Paula Morales som är rumänska och som har bott i Sverige i tolv år nu.
Hon berättar att gamla människor sitter hemma och dör av svält och brist på mediciner.
Hennes egen mamma, som nu är ensam, klarar sig tack vare att hon har två döttrar, en i Sverige och en i Frankrike, som kan skicka hem pengar ibland.
Tommy Gardell uppger att LO är villigt att stödja ett projekt som syftar till att förbättra livsvillkoren i Rumänien.
Därmed har den lilla gruppen som tog initiativet fått en liten knuff framåt i sitt arbete.
Det finns emellertid många saker att klara ut. Hur ordnas transporterna, vilka materiel behövs mest, har kommunen någonting i sina överskottslager, hur byggs en mottagningsorganisation upp på platsen i Rumänien? Det finns säkert anledning att återkomma till detta vällovliga projekt.