I mÄndags klev 26-Äriga Terese Werkelin in pÄ stationen i Visby, som en av öns totalt fyra nya polisaspiranter. För henne har yrket inte funnits dÀr som nÄgon barndomsdröm, det Àr först pÄ senare Är som tankarna om att bli polis har dykt upp.
â DĂ€remot att jobba utomlands, lite "rĂ€dda vĂ€rlden", har vĂ€l varit mer min framtidsdröm, berĂ€ttar Terese.
NĂ„got som hon fortfarande vill â och inte behöver ge upp.
â Jag inser ju förstĂ„s att det inte Ă€r sĂ„ lĂ€tt, haha. Man mĂ„ste börja nĂ„gonstans och dĂ„ kan jag börja hĂ€r hemma.
Valet att söka till polisutbildningen var vad mÄnga skulle kalla för en helomvÀndning, och hon berÀttar att reaktionerna till en början var stora.
â Det Ă€r ett riskfyllt arbete; bara det senaste Ă„ret har vi förlorat tre kollegor â alltsĂ„ svenska poliser som dött i tjĂ€nsten. Samtidigt Ă€r det ett jobb som nĂ„gon mĂ„ste göra men fĂ„ Ă€r beredda att kliva in i. IstĂ€llet för att ifrĂ„gasĂ€tta mitt yrkesval kĂ€nner jag bara: var glad att jag vill bli polis.
Hela Terese tidigare yrkesliv har utspelat sig i servicebranschen, senast pÄ Clarion i Visby.
â Jag har jobbat lĂ€nge med att pĂ„ olika sĂ€tt hjĂ€lpa folk â för att de betalat för det. Som polis fĂ„r jag göra samma sak egentligen, men för att folk behöver det.
Terese berÀttar att hon som 20-Äring sökt till utbildningen men inte kommit in.
â Det var nog bra, sĂ„ hĂ€r i backspegeln. Jag var antagligen inte redo dĂ„, pĂ„ samma sĂ€tt.
De senaste Ären har Terese utvecklats pÄ det personliga planet, och fÄtt mer av den livserfarenhet som hon tror Àr mycket viktig i polisyrket.
â Det har hĂ€nt mĂ„nga saker i mitt liv bara de senaste Ă„ren. Saker man upplevt och som varit ganska jobbiga men som har stĂ€rkt en. Och jag har betydligt mer skinn pĂ„ nĂ€san i dag, Ă€n nĂ€r jag var 20 Ă„r.
Och tvĂ„ Ă„r pĂ„ polishögskolan Ă€r ingen lek. Terese berĂ€ttar att det Ă€r mĂ„nga som fĂ„r problem nĂ„gon gĂ„ng under utbildningen â som Ă€r uppbyggd av mĂ„nga delmoment som mĂ„ste klaras för att man ska fĂ„ fortsĂ€tta.
Inte sÀllan innebÀr varje sÄdant misslyckande att studenten blir spÀrrad i uppemot sex mÄnader. NÄgot som Terese tycker Àr olyckligt.
â DĂ„ stĂ„r man dĂ€r och vet inte vad man ska göra â i ett halvĂ„r. Till en början Ă€r men nervös över att inte klara av intagningskraven. Men vĂ€l i skolan sĂ„ börjar nĂ€sta utmaning, dĂ„ Ă€r varje delmoment och varje termin en ny milstolpe som man hela tiden strĂ€var efter att klara av. Det Ă€r alldeles för mĂ„nga som fĂ„tt pausa studierna pĂ„ grund av detta.
Det gÀller bÄde de fysiska och skriftliga prövningarna; risken att bli avskild Àr lika stor för sÄvÀl skytteprov som ett tredje försök pÄ utredningstentamen.
â Jag Ă€r övertygad om att vi skulle fĂ„ in fler kompetenta till yrket om man tĂ€nkte lite annorlunda kring utbildningen. Det krĂ€vs lite mer resurser men jag tror att det Ă€r dags att börja se mer pĂ„ individen. Idag kan man fĂ„ jĂ€ttebra resultat pĂ„ allt utom en enda grej, och Ă€ndĂ„ inte bli godkĂ€nd.
Men Terese ser hur nya synsÀtt och regler inom polisen börjar ta form. Till exempel i antagningsprocessen, dÀr man numera inte utesluter personer med vissa neuropsykiatriska diagnoser, som adhd.
â Ăr det nĂ„got som jag inte förstĂ„r mig pĂ„ sĂ„ ifrĂ„gasĂ€tter jag. Att det alltid varit pĂ„ ett visst sĂ€tt, Ă€r inte ett svar jag köper. Det finns alltid möjlighet till förĂ€ndring och förbĂ€ttring, Ă€ven inom polismyndigheten, sĂ€ger hon.