När präster går i pension brukar flyttbilen rulla fram till prästgården, men så blir det inte för Maud och hennes man Lars. Under sina 26 år som präst har Maud varit församlingspräst i Gothem, Källunge och Lärbro. Hon har haft nära relationer till sina församlingar, men har inte tyckt att det har varit nödvändigt att bo där:
- Prästgårdar må vara vackra, men att bo i dem är som att bo på länsstyrelsen. Det här är mitt hem, förklarar Maud när vi slår oss ned vid matrumsbordet på gården i Gothem.
Bordet har dukats med nyslungad honung från bikuporna på gårdsplanen, Lars hembakta valnötsbröd och himmelskt god choklad i vackra koppar. Livets goda.
Vi klickar vispgrädde i chokladen och Maud berättar om den glädje som hon känner när hon vaknar numera.
- En ny dag! Den kan bli vad som helst. Jag kanske ska åka och handla på Konsum i Slite. Det kan bli väldigt lustfyllt.
Det lustfyllda i en veckohandel känner bara den som inser att ingenting kan tas för givet. Maud Nordgren Andersson hör till dem. Hon blev mycket sjuk för ett år sedan och svävade mellan liv och död innan sjukdomen vände.
I söndags var hon äntligen tillbaka i sin kyrka i Lärbro.
Eftersom hon hade bestämt sig för att gå i pension blev det en återkomst som också var ett avsked.
- Det var fantastiskt. Kyrkan var fullsatt och jag kände alla och envar. Det var skratt och tårar och en sådan kraft i den dagen att den nästan gick att ta på. Om man är präst i en församling under lång tid får man en nära relation till många genom att man träffar dem i viktiga skeden och jag har gott minne och minns alla.
Mauds relation till församlingsborna är tydligen ömsesidig. På matrumsbordet står en bukett med ett kort där en liten flicka berättar om hur orolig hon var för att Maud skulle dö och att "jag har bet för dej".
- Ja. Jag vet att det är så. Att veta att någon ber för en är jätteviktigt. Jag var döende, men jag bad för mina församlingar och jag visste att de bad för mig.
- Ett tag ville jag dö, men jag tror att man kan själv kan styra över när man ska lägga av. Jag valde att stanna kvar för Lars skull. Han sov hemma, men annars var han hos mig hela tiden. Vi har varit gifta sedan 1975 och det blir ju inte så ofta som man talar om hur mycket man älskar varandra, men det gjorde vi nu.
- Ja. Jag har ofta lyssnat på berättelser om sjukdom och smärta och jag har sagt att "jag förstår". Men det har jag egentligen inte gjort, för det kan man inte göra när man inte själv har varit med om det. I dag har lidandet fått en klangbotten i mig. Det är ingen erfarenhet som man kan önska sig, men det är en erfarenhet som jag kommer att ha nytta av.
- Man får gärna försöka att skänka hopp, men man får absolut inte vara flåshurtig, utan hellre vara lite tyst och bara vara. Den som är mycket sjuk vet hur det är ställt. Själv ville jag inte ha så mycket besök, särskilt inte av kolleger. Jag tror att jag skulle ha blivit ursinnig om de hade klivit in och pratat på.
- Präster ska också dö och jag har haft min generalrepetition. De erfarenheter som jag har fått kommer jag att ha nytta av i sorgesamtal. Jag lämnar min kyrkoherdetjänst, men jag tänker fortsätta att rycka in där jag behövs.
- Det jag önskar mig allra mest nu är att det ska bli som vanligt. Det lilla har blivit det stora för mig nu. När man har varit framme vid vägs ände och vänt får saker sitt rätta värde.