Tänk om det var min familj? Tänk om det var jag som flydde från mitt hemland endast med det jag kunde bära i händerna? I tidningen ser jag en familj som går på en grusväg, på väg från våld och krig med förhoppningar om trygghet i ett land långt där borta. De bär kläder som jag förstår inte kommer att värma dem när det blir kallt norröver. Pappan bär sitt lilla barn. Kvinnan bär en påse, troligen med de enda ägodelar som de kunde ta med sig från hemmet. Barnen bredvid dem ser trötta och rädda ut. Jag känner en stor sorg för den familj jag ser på bilden samtidigt som jag fylls av tacksamhet för den situationen som min egen familj lever i. Jag tror att vi är många som kan känna igen oss i den dubbla känslan. Det är en nåd att vara född i ett land som inte är drabbat av krig. Det är en nåd att leva ett liv i trygghet.
Julens budskap handlar om en Gud som blir människa och en djup teologisk insikt om detta. Men i julens budskap möter vi också en Gud som är både hemlös och flykting. Jag fascineras av att Gud, som är större än allt, föds som människa i ett enkelt litet stall. ”Det fanns inte plats inne i härberget för dem” läser vi i julevangeliet. Det blir både stort och ogripbart samtidigt som det kommer oss väldigt nära. Jag tror att flera av oss kan känna igen oss i känslan av att vara hemlös i vårt inre, i vårt eget liv. Känslan av otrygghet och vilsenhet och att försöka hitta sig själv mitt i ett hektiskt livspussel som man försöker få ihop. Julens budskap handlar både om den inre hemlösheten och den fysiska. Det finns människor i vår närhet som är hemlösa, som inte har skydd mot kyla och väta. Människor som saknar en plats att kalla sitt hem. Människor som inte självklart har mat för dagen.
Hos en del av oss finns en hemlöshet trots att vi har en fysisk plats att kalla vårt hem. Julen blir en extra svår tid när man inte har möjlighet att ge sina barn julklappar eller en fridfull jul. Missbruk påverkar och splittrar familjer under jultiden. Utsattheten och utanförskapet blir tydligare för många och extra smärtsam under dessa helgdagar.
Dessa olika former av hemlöshet, den inre och den yttre. Där den yttre påverkar den inre och tvärtom. Där vi kan mötas och hjälpa varandra. Där vi kan ge av vårt överflöd till den som behöver. Där vi i var och en kan se vem i vår närhet som behöver vår hjälp och vårt stöd.
Jesus kommer till oss som ett litet nyfött barn en mörk vinternatt men också som alla människors räddare. Värnlös och hemlös, Gud och människa. Därför kan jag tro på en Gud som verkligen finns med i allt, i det som är mitt liv. En Gud som ser både min inre och min yttre hemlöshet, som känner med oss, var och en i vår utsatthet. Det blir julens budskap för mig.
Julen blir därför en tacksamhetens högtid. En tacksamhet för allt som vi har fått och samtidigt en högtid där vi i solidaritet får hjälpa den som inget har. Både tanke, omsorg och gåvor blir extra viktigt.
Tänd ett freden ljus och ställ det i ditt fönster denna jul. Låt det bli ett tecken på den solidaritet som för oss samman över hela vår jord. Ett fredens ljus som också påminner oss om att vi behöver varandra för en bättre värld. Så blir ljuset en viktig symbol för hopp och godhetens möjligheter. Vi tänder ett ljus i fönstret på biskopsgården för att mitt i en mörk värld lysa för förståelse, för vänskap, för tolerans och för alla som lider nöd. Ett ljus som får leda oss likt den stjärna som tändes en gång för länge sedan.
En välsignad jul
Biskop Thomas med familj