Tack för showen

Aldrig mer festival, sade jag sommaren 2000. Jag var less på skiten och då menar jag inte musiken utan pissljummen öl, tält och överfulla bajamajor.

Mattias Karlsson.

Mattias Karlsson.

Foto: Tobias Wallström

Gotland2011-06-17 11:41

24 år gammal svor jag en ed på Oskarshamnfärjan att bara gå på arenakonserter i fortsättningen.
Det löftet höll jag i nästan elva år, men Judas Priest, Whitesnake och Ozzy Osbourne var ett erbjudande som jag inte kunde motstå. Fast med vissa restriktioner: Inga jätte-screwdrivers till frukost, inget Jack Daniels-pimplande i någon husbil på nätterna.  Nu skulle komfort prioriteras. Vandrarhem med lyxfaciliteter som dusch, säng och spolbar toalett.
Förra torsdagen var jag tillbaka på brottsplatsen. Publiken har fördubblats sedan jag var här senast och suget efter metal blir bara starkare med åren.
För Blekinge i allmänhet och en håla som Norje i synnerhet är festivalen förstås ”Gott gotti gott gott”. Men det är inte billigt. Bara camping och biljett går loss på runt 3000 kronor. Ska du använda uttagsautomaten utanför festivalområdet kostar det 30 spänn i avgift och en taxi till Karlshamn (en mil!) kan kosta 700 kronor.
– Ockerpriser. Jävla ockrare, fräste en Karlshamnsbo på bussen som ”bara” kostade 80 kronor enkel (jag repeterar: en mil!).
Tillfälliga prishöjningar är inte unikt för Sweden Rock Festival. Vi på Gotland är än mer giriga under vår högsäsong. Trots behovet av en fet plånbok övervägs det av positiva upplevelser. Det jag älskar mest med festivalen är gemenskapen.
Småbarn, Hells Angels, halta och lytta trängs för att se Ozzy riva av ”Crazy train”. 33 000 besökare trängdes på festivalområdet men jag såg aldrig skymten av bråk. Bara en sån sak.

Det är många upplevelser som ska sorteras, men här är festivalens...
... största överraskning: Rob Zombie. Hade inga förväntningar och fick en glad överraskning.
... sjukaste band: Gwar. Kolla presskonferensen på Youtube om ni vill veta varför.
... mest saknade: Udo Dirkschneider i Accept och Phil Lynnott i Thin Lizzy.
... bästa röst: David Coverdale i Whitesnake.
... accessoar: Det kryllade av låtsas-läderkepsar på området. Rob Halford-effekten?
... bästa timing: Går och köper dricka.  Passerar scenen där Chips och Kent från Sator lirar unplugged och hamnar rakt i ”I wanna go home”.
... machomat: ”Jätteballe” hette 40 (!) centimeters korven som såldes. Om hamburgare mer är din grej så fanns en 1000 grammare. 500 kronor kostade den. Töntigt? Ja, men roligt.
... Stämningsdödare: Solon. Gitarrsolo är bara okej om du heter Ace Frehley, Slash, Angus Young eller Tony Iommi. Är du trummis är det aldrig okej.

Måste också röra vid den mästerligt regisserade finalen. Alla var på plats när Ozzy klev in med ett jätteleende och satte punkt. Med ett klockrent låtval vann han kriget mot såväl Judas Priest som Whitesnake. ”Suicide solution”, ”Shot in the Dark” och ”Mr Crowley” var några av godbitarna som träffade rakt i hjärtat. Tack för showen.
Mamma, jag kommer hem nu.
Mattias Karlsson
mattias.karlsson@gotlandsallehanda.se
0498-202582

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om