S V A L B A R D

Glaciärerna är oräkneliga det finns säkert någon som räknat, men ser man på kartan inser man snart att nästan varje dalgång i det stora öriket (till ytan större än Danmark) hyser en kompakt ismassa, en glaciär.
Svalbards spetsiga berg reser sig mäktige vid fjordarna, många av bergen när över tusen meter, den högsta över 1700 meter. Bergen gav också namn åt den största ön, Spetsbergen.
Plusgrader...
Just nu börjar sommaren så smått göra sig påmind på Svalbard. Temperaturen letar sig upp mot fyra, fem plusgrader och sjunker sällan till mer än några minus. Men vädret är omväxlande, vinden kan mycket snabbt tillta i styrka och plötsligt byts klimatet från svensk vårvärme i mars till bitande december. Men det är fortfarande slutet av juni... Kylan kommer från havet, men också från glaciärerna.
Men så var det detta med ljuset, ett oerhört fascinerande fenomen, både att iaktta och förundras över men som också påverkar människorna som bor på Svalbard. Det är svårt för kroppen att förstå att klockan passerat midnatt när solen gassar. För den som inte har morgontider att passa kan natten lätt bli till morgon. Man får hålla koll på klockan, tvinga sig i säng och dra ner rullgardinerna. Blunda hårt och försöka stänga ute solen.
Ljuset leder också till att fåglarna kan hämta mat till ungarna dygnet om. Under trappan där jag bor har ett par snösparvar byggt sitt bo. De flyger fram och tillbaka hela tiden och matar ungarna, helt utan rädsla för människorna.
Att försöka beskriva polarljuset och den stämning som solen sprider över Svalbard, är knappast möjligt.
Det har redan sagts och skrivits av andra och jag ställer mig bakom konstaterandet:
Men det finns även andra intryck som är mycket speciella. Ljud från natur och mänsklig aktivitet saknas nästan helt.
Jag hyr en cykel och trampar i väg en bit utanför bebyggelsen i Svalbards huvudort, Longyearbyen med 1600 invånare. en bil kör förbi, ett par slädhundar skäller, sedan blir det absolut tyst. Känslan är märklig. Några tiotal meter bort betar en ensam Svalbardren, några skärsnäppor letar mat längst in i havsviken där jag står. Men det är tyst.
Jag är omgiven av en mäktig natur, höga fjäll, branta stup. Snö och is på höjderna reflekterar solljuset. På låglänta delar har snön nyligen smält bort, gräset har inte börjat grönska. Bara purpurbräcka och svalbardvallmo bryter med sina röda och gula färger ett monotont brunt marktäcke. Och det är så tyst!
Samma miljö några hundra mil söderut och det hade varit ett myller av fåglar i luften. Lärkor, piplärkor, sädesärlor, strandskator, tofsvipor och andra som trivs vid vatten och låg markvegetation hade gett full hals. Ögat vill ha fågelkvitter, verkligheten är allt för bister för att locka till sig ett mångfacetterat urval av fåglar. Kylan ger sig inte förrän i början av juni och kommer åter i augusti. Insektslivet blir begränsat, och fåglar som gillar småkryp har inget här att göra. Under en vecka på Svalbard ser jag en insekt en stickmygga. Och då letade jag verkligen.
Brist på lukter!
Och så var det doftunderskottet!
Det måste vara den låga aktiviteten av biologiskt liv som gör att Svalbard inte luktar/doftar. Här driver inga osynliga moln av doft från blommor, här är lukterna från bilar och eldning för uppvärmning oerhört begränsade. Mänskliga boningar finns egentligen bara på fyra platser; huvudorten Longyearbyen med ett par hotell, butiker och samhällets service i form av sjukhus, skola, kyrka med mera, Barentsburg med cirka 600 invånare, ryska gruvarbetare som bryter stenkol. Det finns en norsk gruva, Svea Nord, där bolaget Store Norske Spitsbergen Kulkompani tagit upp kolbrytningen vid den forna svenska Sveagruvan och som har 200 personer boende och arbetande där. Slutligen finns en forskarby, Ny-Ålesund, som drivs av ett statligt norskt bolag. Allt som byggts på Svalbard före 1941 är fredare som kulturminnen.
Ny-Ålesund är världens nordligaste bosättning. Men inte heller på dessa fyra, bebodda platser är det svårt att finna tystnaden och luktbristen, som tillsammans med den intensiva 24-timmarssolen, ger svalbardbesökaren så speciella intryck och minnen.
Jobba och bo
Longyearbyen har cirka 1600 invånare men expanderar raskt i takt med att turismen växer. Det är ett familjesamhälle med all nödvändig service. Livsmedelsbutik, post och bank, dagis och skola men inget hem för äldreboende. Man blir inte gammal här, när skröpligheten sätter in är det dags att åka hem till Norska fastlandet. Lag och ordning upprätthålls av Sysselmannen, ett statligt ämbete med ansvar för att norsk lag och de specifika Svalbardreglerna och Svalbardtraktaten följs. Kriminaliteten är extremt låg.
Svalbard är en egen taxfreezon med lite udda bestämmelser i butiken (i Norge heter motsvarigheten till Systembolaget Vinmonopolet, på Svalbard heter butiken förstås Nordpolet...).
För många år sedan skärptes reglerna så att gruvarbetarna som drack sprit fick spriten ransonerad. Förmän och högre chefer i gruvbolagen drack vin, men för den konsumtionen fanns ingen begränsning. Ransoneringen på starksprit finns kvar...
Måste ha ett jobb
Den som vill flytta hit, måste i princip redan ha ett jobb och får då bostad ordnad genom arbetsgivaren.
Det finns alltså ingen vanlig bostadsmarknad. Svalbardtraktaten upprättades vid fredsförhandlingarna i Versailles 1920 och ger Norge suveränitet över ögruppen. Men alla länder som godkänt traktaten har också rätt att göra anspråk på mark för gruvbrytning t ex. Men Norge beslutar om miljövillkoren och kan i princip stoppa ett projekt.
Forskning pågår och många länder har i dag forskningsstationer på Svalbard. Ingen kan egentligen vägras starta forskning här.
Svalbardtraktaten ger alla rätt att resa hit, några har försök stanna efter att ha blivit nekade asyl i andra länder.
Men klimatet och svårigheten att få jobb och bostad innebär att invandringen inte existerar. En handfull personer från Thailand har lyckats och är en del av Longyearbyens gemenskap.
Någon motsvarighet till kommunal social verksamhet existerar inte. Den som saknar medel och tak över huvudet har ingen plats på Svalbard.