Suveränt men snackigt med Krister Dahlström
Konserten "Musik i skymningen" gavs i torsdags kväll av en av Gotlands främsta virtuoser - Krister Dahlström som spelar klassisk gitarr.
Krister Dahlström kommer in, tar glatt leende emot applåderna och börjar spela.
Jag undrar hur det känns att ensam ta sig an en så stor publik? Att ensam äntra scenen med endast ett instrument till hjälp och vara beredd på att underhålla, roa och förhoppningsvis förvåna så många? Känns det skrämmande?
Meditativt
Krister Dahlström ser mer ut som om han njuter av situationen. Längre än så kommer jag inte i mina funderingar innan den mjuka renässansmusiken han inleder med sveper bort mig i andra drömska tankar.
Krister Dahlström börjar med stycken som har en meditativ, smekande effekt. Musik jag tror de flesta av oss förknippar med trygghet och frid. Kanske just för att den oftast framförs i kyrkor, konserthus, ruiner och på andra gamla platser.
- Jag har lagt an namnet "Musik i skymningen" för att få spela bitar som anspelar på många typer av känslolägen, förklarar Krister Dahlström från scenen.
Sen berättar han om början på sin karriär.
- Jag började spela gitarr för att ragga brudar och bli bättre på kendo. Det där med brudarna gick inte så bra eftersom jag övade för mycket.
Och bra är väl det när man hör resultatet.
Löven prasslar
Jag vet att han innan konserten oroade sig för vindens inverkan på ljudet, men jag tycker snarare att löven som prasslar i den lätta brisen är en stämningsförhöjare. För varje stycke han spelar blir det allt tydligare att det inte bara rör sig om en fantastisk gitarrvirtuos, utan han är dessutom omfångsrik i sin repertoar. Pink Floyd, Bach, musik från "Deer hunter" och flamenco är ett axplock av de stilar och stycken som passerar strängarna.
I pauserna berättar han anekdoter om vikten av långa naglar för klassiska gitarrspelare (han filar naglarna varje dag mellan tolv och ett) och om hur man stämmer en gitarr och varför.
Sen plockar han upp spelandet igen.
Favoritstund
En av mina favoritstunder under konserten är när han spelar musik av brasilianaren Heitor Villa-Lobos. Partierna där basgången är tydlig är extra medryckande. Plötsligt rör min högra fot på sig fram och tillbaka i takt som under en blueskonsert.
Men jag hinner inte bli mer än förvånad över det innan det är dags för ett mer fingerfärdigt parti. Övergångarna är hela tiden mjuka och nästan omärkliga, man känner sig ledsagad vidare i musiken.
Just därför står det lustiga mellansnacket i bjärt kontrast till tonerna. Trots att anekdoterna från musikvärlden är underhållande tröttnar jag efter en stund på att ideligen bli väckt ur gitarrens njutbara irrfärder.
Samtidigt är det han berättar bildande och kanske försöker Krister Dahlström motverka den något privata känsla som klassisk gitarrmusik inbjuder till.
Det är en svår balansgång men jag skulle nog ändå föreslå att han drar ner på historierna en smula inför nästa år. För jag hoppas verkligen på repris 2010.
Så jobbar vi med nyheter