Striden mot Valdemar

Jag låg i min säng och såg solen skina in genom det lilla fönstret. Jag bara låg där och stirrade på de glimmande strålarnas lysande skådespel. När jag legat där länge gick jag upp ur sängen, en säng som till största delen bestod av djurhudar. Jag tog på mig min bruna skinnblus, den som jag haft i tre år nu. Som tur var hade mor sytt om den så att den passade. Men nu började sömmarna ändå spricka.
Jag smög ut för att inte väcka far, mor och min syster Athena. I hallen stod en hink med foder. Den var lika stor som den lilla busken bakom huset och vägde som stenarna vid den lilla badviken där jag simmade på sommaren. Jag hade lärt mig att djuren var det viktigaste. Men det var inte hästar eller kor som de flesta gårdarna i byn ägde. För utanför huset stod fem väldiga varelser. Fem varelser med vingar stora som klipporna vid stranden. Fem drakar. Fars hette Oden, efter den stora guden som beskyddar oss. Mors var Ajlyn eftersom hennes mor hetat så. Athenas hette Itlone och min egen, den lilla himlaseglaren Ajlyd. Han var blå, men när solen sken på honom såg man tydliga stråk av silver. Han riktigt blänkte där han stod och svängde med svansen.

Jag lade mat i de stora krubborna som stod på rad framför de väldiga djuren. Drakarna var gårdens stolthet. Det var bara fem andra gårdar som ägde drakar och ingen hade så många som far. Till sist kom jag fram till Amped, packdraken. Han var fars äldsta drake. Far sa att han var minst etthundratjugo år gammal.
Igår hade far, mor och Athena flugit hela vägen till staden innanför ringmuren. De hade deltagit i rådet, som hölls varje år, så här på försommaren. Plötsligt fick jag syn på Theresa, min bästa vän. Hon vinkade glatt. Jag log och vinkade tillbaka.
- Om du vill kan vi flyga över havet med drakarna. Jag nickade till svar. Theresa bodde med sin mor och sin lillebror. De hade två drakar som liksom våra just nu stod och mumsade i sina foderkrubbor. Theresas hette Olto. Jag sprang mot den lilla boden som stod vid sidan av huset. Där inne låg allt huller om buller. Lådor, skinn, grytor, stolar och filtar trängdes för att få plats. Men längst in låg i alla fall sadlarna.

Jag tog Ajlyds och plockade upp min väska från golvet. Sen gick jag ut och sadlade honom. Det var en mycket vacker morgon och jag var säker på att det skulle bli en vanlig dag. Men jag hade fel. När jag lade på sadeln ville Itlone också iväg. Hon väste och puttade på mig så att jag nästan ramlade framåt. Jag blev tvungen att daska till henne i sidan. Sen klättrade jag upp på Ajlyds rygg. Så fort jag lossat repet han stod bunden med kastade han sig upp i luften. Jag var tvungen att göra en stor sväng för att kunna landa framför Theresas hus. Så fort vi landat for Olto upp bakom huset. På ryggen bar han Theresa. Hon skrattade. Jag lyfte med Ajlyd och inom tre sekunder var vi ute över blåa vattnet. Det var underbart, även om jag visste att något inte stämde.
Plötsligt hörde jag rop från havet. Horisonten var taggig av stora båtar. En attack!
- Vi måste hem! skrek jag och pekade mot skeppen.
Theresa hade också märkt dem. Vi vände snabbt om. När vi landade knöt jag fort fast Ajlyd och sprang in i huset.
- Mor, far, var är ni? Athena stod och smorde pilarna till sin båge.
- Vad är det som händer? frågade jag.
- Var är mor och far?
- Mor gömmer sig i skogen med de andra kvinnorna. Far förbereder en strid.
Athena förklarade att Danmarks kung Valdemar kommer med hela sin armé.
- Vi hörde det i går på rådet.
- De har redan varit på Öland.
- Men du kan inte strida, sa jag. Du är kvinna.
- De unga kvinnorna i byn förbereder en egen motattack. Hon såg på mig.
- Du är femton somrar gammal, om du vill får du hjälpa oss.
- Jag vill, sa jag. Fast jag visste inte egentligen.

Jag gick tillsammans med Athena ut på gården. Det var bråttom. Man kunde se hur de bruna prickarna på havet närmade sig. Jag hoppade upp på Ajlyds rygg och Athena klättrade snabbt upp på Itlones rygg. Vi har ett ställe vid klipporna. Där väntade de andra. Vi flög bort till stranden. När vi kom fram låg skeppen tjugo steg från bryggan. Vi såg far lyfta med Oden borta från dungen. Efter honom kom fyra andra män på drakar och minst hundra på hästar. Men Valdemars armé var mycket större.
- Eld!, ropade far.
Pilbågarna avfyrade ett regn av pilar. Sex danska män stupade. Jag log mot Theresa, som också var där. Athena tog mig på axeln. Jag vände mig om. Massor av män kom uppifrån det stora berget bakom far. Det var en ny attack. Athena lyfte snabbt upp ifrån marken. Jag kastade mig efter. När vi kom rakt över armén sköt de unga kvinnorna. Jag gjorde samma sak. Min pil borrade sig in i ett hjärta som en sekund senare slutade slå. En båge nedifrån marken kastade upp en rödgul pil. Den närmade sig långsamt. Jag försökte styra undan, men det gick inte. Bara en liten bit. Pilen träffade, men det gjorde inte alls ont. Jag kände hur jag flög av. Sedan blev allt svart.
Jag vaknade i den lilla stugan som så länge varit mitt hem.
- Hur mår du?
Jag tittade upp och såg Athenas oroliga blickar. Med ens mindes jag allt.
- Vad hände?, var det första jag kunde få fram.
Athena satte sig på sängen och tog min hand. Hennes kändes mycket varm.
- Pilen tog i axeln. Det var inte dödligt, men du rycktes bakåt. Ajlyd fångade upp dig. Sen flög han dig hem.
Jag log. Sedan sänkte Athena rösten.
- Far är död, sa hon, och Theresa.
Jag kände hur mitt leende dog bort. Och plötsligt började tårarna rinna. Jag satte mig bredvid henne och hon höll om mig.
- Men det otroliga är att du lever, sa hon.
- Var är mor?, snyftade jag.
- Mor hjälper de som fått sina hus nerbrända. Just nu är hon hos sin väninna. Valdemar har tagit sig in i Visby. Han har krävt skatt av gutarna.
- Hur länge har jag varit borta? frågade jag.
- I fyra dygn, sa hon. Sen kysste hon mig på pannan och log.
- Tack gode gud att du lever.