När Sven Gurt flyttade från sitt hem i Solna var han en lätt förvirrad äldre gentleman, med kulmage och förkärlek för intellektuella samtal. På bara några månader förvandlades han till en avmagrad åldring som somnade mitt i maten och hade förlorat all livslust.
- Det blev en chock för mig det som hände med pappa - det här snabba förloppet. Jag hade verkligen inte fattat att de här äldreboendena bara är en sorts terminalplats där man ska vara kort innan man dör, säger Stefan Gurt.
Nedbrytning
I boken "Så dödar vi en människa" beskriver han den förnedrande nedbrytningsprocess som drabbar hans pappa. Hur de gamla på demensboendet i Jungfrudansen utanför Stockholm hålls inlåsta, medicineras för att bli trötta och lätthanterliga, hur de bara får vara utomhus en timme i veckan. Hur hans pappa till slut, som i en sista trotsig protest, vägrar att äta och svälter sig till döds.
- Jag tyckte att det var ett så sorgligt och ovärdigt slut på livet att jag måste berätta om det och få folk att veta att så här är det.
"Så dödar vi en människa" är en sorgsen anklagelseakt, som i sin stil ibland för tankarna till Primo Levis Förintelseklassiker "Är detta en människa?". Men anklagelsen är inte i första hand riktad mot Carema eller mot andra privata och kommunala företag som driver äldreboenden.
- Jag anklagar mig själv, oss alla och hur vi har inrättat vår värld, säger Stefan Gurt.
Ensamheten
Roten till hans pappas snabba förfall heter ensamhet, menar han. Långt innan Sven Gurt togs in på demensboendet skrev han en dagboksanteckning i sin almanacka som med hjärtskärande tydlighet speglade en gammal människas tillvaro: på lördagen stod det "ENSAM, ALLDELES ENSAM" och på söndagen lite mer lågmält "ENSAM".
Alltid tidsbrist
- Jag tror inte bara att det är en medicinsk orsak till att folk blir virriga, utan det finns en psykologisk, social orsak. Om man sitter för sig själv i en lägenhet någonstans och det bästa man kan hoppas på är besöket från hemtjänsten och kanske samtalet från sin son eller dotter - tacka fan för att man blir, ja, förvirrad, säger Stefan Gurt.
Han stod nära sin pappa, konstaterar han. De umgicks regelbundet och han såg till att ringa honom varje dag. Ändå är det hela tiden bristen han återkommer till - bristen på tid, den allmänna bristen på respekt för de gamla.
Han jämför osökt med hur det ser ut i Kina, landet som hans fru Li kommer ifrån. Där lever hans svärmor De-Lan ett gott liv trots att hon sedan tio år tillbaka lider av levercancer. Det beror till viss del på skillnaden i synen på åldringar, menar han.
- Min svärmors liv är faktiskt bättre på i princip alla sätt, trots att hon också är sjuk. Vi behöver ta hand om varandra mer här och jag skulle önska att det inte var så stora klyftor mellan generationer, utan att det var närmare förhållanden mellan barn, föräldrar och mor- och farföräldrar. De gamla håller sig vitala genom att vara behövda.
Fotnot: På onsdagskvällen skickade Carema Care ut ett pressmeddelande med anledning av lanseringen av Stefan Gurts bok:
I artiklarna står att Stefan Gurts pappa bodde på ett Carema-drivet demensboende. Detta är felaktigt, boendet drevs inte, och drivs fortfarande inte, av Carema Care.(GA)