ed dolda ansikten och identiteter, levererar Rockskallens huvudakt Ghost sina hyllningar till Satan.
Men det är en överraskande mjuk, melodiös och melankolisk metal de spelar - ingen behöver vara rädd för Ghost.
Det blev ingen Grammis vid måndagens prisutdelning för Ghost, som var nominerade i kategorin "Bästa hårdrock" för albumet Opus Eponymous. Men succén är ändå ett faktum och hypen, kring sextetten som döljer sin identitet och uppträder iförda kåpor och masker, tycks bara bli större. Nästa lördag äntrar de vid tolvslaget Hamnplans scen, som Rockskallens huvudakt. Där efter väntar Europaturné och festivalspelningar bland annat på Sweden Rock, Metaltown och Getaway.
Även om de som kan sin metal, kanske har sina aningar om vilka som döljer sig bakom maskerna, är de få som känner till bandmedlemmarnas verkliga identiteter. Pelle Jansson, på Kulturföreningen Roxy, tillhör dock de som vet.
- Ja, det kan man väl säga, men jag får tyvärr inte yppa något kring detta, säger han.
Är det svårt att hålla tyst?
- Jag vet inte om det finns något egenvärde i att avslöja det, de är en gimmick och det har ju fungerat bra för många andra band. Kiss till exempel, när de sminkade av sig fick de ju sminka på sig igen, säger Pelle Jansson och nämner även Slipknot och Lordi, som exempel på framgångsrika, maskerade band.
Det händer att folk försöker få Pelle Jansson att avslöja vilka som döljer sig under kåporna, men de flesta accepterar bandmedlemmarnas önskan att förbli hemliga.
- Folk köper grejen, tycker att det är kul och spännande. Det är ungefär som med jultomten, vem vill egentligen veta vem jultomten är?
Kostym och attribut anspelar på det sakrala, bandet bär munkkåpor och sångaren, Papa Emeritus I, biskopsliknande mundering - fast med uppochnedvända kors förstås - det är ju trots allt hårdrock det handlar om.
Texterna hyllar död och Satan, men musiken är behaglig och lättlyssnad, även för den som inte har ett enda pentagram hemma på väggen.
"Ondskan har aldrig framstått som vänare, satanismen aldrig mysigare" skriver en recensent på nätet.
Det är en melodiös, ibland på gränsen till vacker, metal som Ghost levererar. Man anar lite Black Sabbath, lite 80-talspop, lite kyrkorgel och det rena soundet kan nästan betecknas som någon slags mys-metal.
- De kombinerar mörka texter med ett anslag av pop, men det är mycket rockigt också. Finurligt. Det känns nyskapande och retro på samma gång, säger Pelle Jansson, som har lite svårt att definiera genren.
- Melankolisk metal kanske.