Mannen arbetade som maskinförare på SSAB när brottet avvecklades och uppger att han trots att det gått många år sedan dess, ändå vill vara anonym.
- De visste inte var de skulle göra av det på den tiden. Det fanns inte de restriktionerna som finns idag. Det var bara att gräva ner skiten. Såg man det inte så fanns det inte.
När brottet skulle lämnas passade SSAB på att göra sig av med gammalt skräp, som spillolja, gamla luftslangar, matbodar och sprängskjul. Byggnaderna slogs sönder med grävmaskiner och bråten tippades i brottet.
På den tiden var brottet tomt på vatten. Platsen där man dumpade avfallet var det hörn av brottet där det nu är en stor parkeringsplats markerad med stenblock. Han uppskattar att skräpet ligger några meter under ytan, täckt med stenmjöl som låg i upplag vid brottet.
- När det var slut tippade vi all skit där och karade över det. Det där blir hårt som betong så det är nog ingen större risk att det kommer ut.
Vad handlar det om för mängder?
- Ett par, tre matbodar och några sprängskjul. Oljefaten är kanske en fyra, fem stycken. Så det är nog en kubik olja sammanlagt.
Någon dokumentation över vad som grävdes ner i brottet tror han inte att det någonsin funnits.
- Platschefen brydde sig inte om var gubbarna gjorde av grejerna, säger han och tillägger att platschefen och de andra som tog besluten var gamla då och är borta sedan länge.
- Skiten finns ju ännu kvar där. Men det är tätt – än så länge.
Finns det annat som kan vara miljöfarligt där?
- Det tror jag inte. Det fanns inga kemiska produkter eller så där ute, det var bara spilloljan.
Någon överhängande risk för läckage till grundvattnet tror han inte att det är, men han vill ändå att det ska komma till kännedom att det finns ett potentiellt oljeläckage i marken vid Blå lagunen.
För övrigt gjordes mycket som idag betraktas som allvarliga miljöbrott. Att tömma lastbilar och maskiner på olja i grustag, exempelvis, tillhörde vardagen, förklarar maskinföraren.