Sorgen är ständigt närvarande (15/11-07)

Det säger Liz Karlsdotter-Bengtsson. Den 13 augusti 2003 förlorade hon och Johan Bengtsson sin dotter Freja, knappt elva år gammal.
Johan var ensam med döttrarna Freja och Maja den där dagen. De var på landet, på gården i Hangvar, medan Liz var hemma i stan eftersom hon skulle jobba.
-Jag hade köpt en fyrhjulig motorcykel men inte använt den. Kvällen innan hade jag prövat den och nu ville tjejerna prova. Maja, Frejas ett och ett halvt år yngre syster, körde en sväng på gården och sedan var det Frejas tur. Hon svängde bakom lagårn, men kom inte tillbaka, berättar Johan.

Familj och vänner
Freja hade kört omkull och låg livlös på marken. Johan sprang dit, försökte få liv i sin snart elvaåriga dotter. Men utan att lyckas. Hon var död.
-Det var en sådan chock, så overkligt.
Liz mötte dem på lasarettet. Men att bara lämna Freja där gick inte.
-Vi var tillsammans med Freja hela natten, men det räckte inte. Jag ville ha hem henne, åtminstone ett dygn, för att verkligen kunna ta in vad som hänt. Familj och vänner hjälpte till och vi tog hem Freja.
I sorgen finns många vägar att gå. Och Liz och Johan valde olika sätt att förhålla sig till det som hänt.
-Jag har ett företag. Moms som ska betalas, saker som måste skötas. Så jag var en hel del på jobbet. Men privilegierad att kunna göra som jag ville. Som att sitta och gråta på kontoret när jag behövde det, säger Johan.

Nätverk
Av en kollega i Örebro fick han boken "Pappa, Svante är död" av Olle Bergman. Boken gav stöd och Johan kontaktade författaren.
-Han bjöd upp mig till Kista. Efter den svåra bussolyckan i Norge hade man bildat ett nätverk för föräldrar som förlorat sina barn, Febe. Nästan varje måndag under ett år åkte jag upp på deras träffar. Det blev min livlina. Sedan startade vi Febe på Gotland.
Liz gjorde en djupdykning i den andliga världen. Läste allt hon kom över, besökte medium och sökte svar.
-Hela första året var jag knappt närvarande, bara fysiskt. Jag var tvungen att ta reda på var min dotter fanns. Det var en enorm resa. Och jag fann en del svar som jag kunde leva med. Fann en egen tro, och sedan kunde jag andas igen, berättar Liz.
-Ska jag vara kvar här måste jag ha ett varmt, öppet hjärta och vara känslomässigt hel. Jag var så rädd att bli bli bitter och kall, tillägger hon.

Längtan och saknad
Omgivningens reaktioner varierade. En del hade svårt att hantera den enorma sorg som drabbat familjen. Men andra fanns där hela vägen. Gav aldrig upp.
-Jag kände mig som en skugga som strök längs väggarna när jag var tvungen att gå ut. Jag förstår att en del hade svårt att ta kontakt då. Man ska vara mycket vänner om man ska orka stå där. Men en kram eller orden "jag beklagar" räcker långt. Det behöver man inte svara upp på. Men det kunde göra mig uppfylld en hel dag.
Klyschorna är många kring sorgen, menar de. Och att tala om ett sorgeår när man förlorat ett barn visar på stor okunskap. Varje år är ett nytt sorgeår.
-Förlorar man ett barn lever man ständigt med längtan och saknad. Freja måste få finnas med i våra liv, nu och för alltid. Hon är vårt andebarn.
I början plågades Johan naturligtvis av skuldkänslor. Varför hade han låtit Freja köra fyrhjulingen?
-Men det spelade egentligen ingen roll. Freja dog av hjärtskakning, eller baseballsyndrom, som det kallas. Sådant som drabbat flera idrottsutövare. Det kunde lika gärna hänt om hon ramlat av en häst eller cyklat omkull. Att kunna leva utan Freja är svårt nog. Vi behöver inte en massa skuld ovanpå det, säger Liz.
Hennes och Johans relation har utsatts för stora påfrestningar efter Frejas död. De var på väg att ge upp många gånger. Men så sökte de hjälp att möta varandra vid en kurs. Holy relationsship, på Hawaii.

Små brev till Freja
Johan och Liz har naturligtvis förändrats som människor. Och de lever livet annorlunda.
-Jag har svårt att känna lycka idag. Men jag kan känna en inre frid som jag aldrig känt förut. Och jag har mer behov av att vara själv, säger Johan.
-Absolut, instämmer Liz. Det tar mycket tid och kraft för att kunna må bra. Det är nödvändigt med ett annat inre liv i dag. Och i dag tar jag mig fullständigt rätten att välja själv vad jag vill göra och vem jag vill umgås med. Rätten att säga nej tack till sådant som jag inte vill eller som jag inte mår bra av. Ryggsäcken måste vara tom, annars slår sorgen till och drar ned en.
Den 12 oktober fyllde Freja 15 år.
Och precis som de gjort de senaste fyra åren åkte hennes föräldrar, systrar och släktingar till gården i Hangvar där de firade Freja genom att bland annat släppa upp heliumfyllda ballonger med små brev till Freja.
-Och på hennes gamla dagis Karlavagnen hade de haft tårta, de hade firat Frejas femtonårsdag. Det värmde mig så otroligt. Freja finns inte bara i vårt minne, hon betyder något även för andra. Och jag kan känna en tröst i att hon fyllt 15 år. Nu är hon inte så liten längre, säger Liz.