FOLE Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Sonja Graf var 15 år då och minns stämningen i sin hemstad. ”Äntligen fick vi se vad som fanns där bakom”.
Hon minns den dagen ända hit, Sonja. Ända till köket, trädgården och sitt nya svenska liv i Fole på Gotland.
Hur pappa Josef som vanligt knäppte på tv-nyheterna framåt kvällen i lägenheten i stadsdelen Wilmersdorf i sydvästra Västberlin. Det var den 9 november 1989 och exalterat ropade han efter övriga familjen: ”Kommt alle schnell her!”
Det var något alldeles oerhört, det som visades på tv-skärmen, folk som faktiskt tog sig in i staden genom ett hål i muren, Die Mauer.
– Det tog någon timme innan vi på riktigt förstod vad det verkligen var som hände. Mamma fick gåshud, jag var alldeles förundrad...det var så oerhört.
Insåg ni redan då, i den stunden, att det faktiskt var europeisk historia som skrevs?
– Ja...det var en ny tid, det förstod vi. Att muren faktiskt hade fallit.
Det är på sätt ödets ironi. Från en stad där muren äntligen blev riven till en annan plats med muren i centrum. Fast Visby ringmur väcker förstås inte samma obehag hos Sonja som den gamla järnridån.
Fole om hösten, onsdag förmiddag när den här intervjun görs och diset ligger tungt över socknen. Om somrarna prunkar trädgården av lummig växtlighet, nu har träd och buskar tappat bladen.
I fyra år har Sonja levt på Gotland efter att hela sitt liv bott i Berlin. Hur hon alls kom hit är en historia i sig, vilken tog sin början redan efter kriget.
Sonjas mamma Susann var så kallat Berlinbarn, hon sändes till en familj i Roma, Vivi och Allan Kahlqvist, då det var knapert där hemma de år den bombade staden byggdes upp på nytt.
– Vivi och Allan blev sedan som min svenska mormor och morfar. Jag var ett halvår första gången jag träffade dem, sedan var jag hos dem minst varje sommar under uppväxten. De hade ett barnbarn, Mårten, som var två år äldre. Vi lekte mycket tillsammans.
Och så gick åren, 25, 30, Sonja och Mårten tappade kontakten tills Sonja plötsligt fick ett meddelande på Facebook; ”Minns du mig?”. Och det gjorde hon ju.
Det var Mårten som ville se Berlin och Sonja guidade. Långsamt, eller egentligen snabbt, hittade de tillbaka till varandra för bara ett halvår senare flyttade hon till honom på Gotland.
Hon skakar på huvudet, ler, så otroligt märkligt.
– Jag var ensam med fyra barn och hade hus i Berlins utkant, men Berlin är en storstad och jag ville något annat. Jag ville ut i naturen. Och så visade det sig att Mårten också var ”ledig” och nu är jag här!
I dag arbetar Sonja som modersmålslärare i det tyska språket för små och stora gotländska barn. Som en saga är det, egentligen värt en egen artikel.
De gav sig inte ut på gatorna den dagen, familjen Graf. De väntade till dagen därpå och redan då var deras fram till nu omringade stad en helt annan stad.
Så närvarande i det dagliga livet hade den varit, muren. För Sonja, men kanske främst för den äldre generationen, den som var med när den byggdes i augusti 1961.
– Det var människor överallt, det gick knappt att ta sig fram: Folk kom från öst i sin små bilar, var och en fick 100 mark av staten som de köpte allt möjligt för. De hade ju aldrig sett något liknande, affärer fulla med saker.
Sedan freden 1945 hade Berlin varit besatt av de fyra segermakterna Ryssland, Frankrike, Storbritannien och USA. När Tyskland 1949 delades i två tyska stater hamnade Berlin i öst och stadens ryska delen kom att fungera som Östtysklands huvudstad.
Västberlin var del av Västtyskland och blev därmed porten till väst. Mellan 1949 och 1958 lämnade över två miljoner östtyskar den låga levnadsstandarden och de politiska problemen och den kommunistiska staten gjorde vad som stod till buds för att slippa åderlåtas.
Många av flyktingarna var unga och välutbildade och flykten av bönder var ett hot mot landets jordbruksproduktion.
Så med Sovjetunionens stöd spärrade den östtyska folkpolisen till slut gränsen mellan östra och västra Berlin natten till den 13 augusti 1961.
Taggtråd rullades ut och några dagar senare började den 46 kilometer långa betongmur som skulle skilja stadshalvorna från varandra att byggas.
Huvudövergången vid Brandenburger Tor var spärrades av en poliskedja, vakter hade order att skjuta och alla flyktförsök var därmed förenade med livsfara,
Borgmästaren i Västberlin, Willy Brandt, meddelade världen att det rådde en stämning av sorg och vrede i staden. Han anklagade de östtyska myndigheterna för att å det grövsta kränka de mänskliga rättigheterna.
För många enskilda innebar muren en tragedi. Överallt fanns de, berättelserna. Sonja minns familjen där ett tvillingpar skildes åt, en hamnade i väst, den andra i öst. Från en dag till nästa.
Men även Sonjas egen släkt drabbades när Västberlin omringades. Farmor Giesela, med ursprung i Magdeburg i öst, bodde med sin fästman i västra Berlin den natt då 80 gränsövergångar stängdes och fönster murades igen och hade sedan ingen möjlighet att återvända.
– Hon längtade alltid hem, hon var äldst av tio syskon och kände alltid ansvar för dem. Jag minns att hon skickade små paket till de som var kvar i DDR.
Några få gånger var Sonja på besök i öst.
– Jag var alltid rädd när vi skulle över gränsen, alla vakter som bar vapen, alla kontroller, rädslan att prata med fel personer, det var läskigt.
I Berlin hade farmors och farfars hyreshus i stadsdelen Zehlendorf-Düppel porten precis vid muren, Sonja minns hur skrämmande hon som barn tyckte den var.
– Jag visste att det fanns något där bakom men inte vad eller hur det såg ut. Min bror brukade klättra upp på några trappsteg och ropa ”nu kommer vi!”, då hörde man vapnen osäkras på andra sidan.
Att växa upp i Västberlin var, säger Sonja, som att växa upp på en ö. Lika isolerat. Transitvägen till väst var som färjelinjen från Visby till fastlandet, med den skillnaden att den kantades av vakter.
Många minnen har hon från resor längs just den vägen, hur pappa försökte skämta med vakterna och som repressalie tvingades packa upp allt bagage och sedan förhöras i timmar.
Och hur hon själv en gång blev åksjuk varför pappa tvingades stanna bilen. Bara minuter senare kom polis med fäktande blåljus. Alltid denna övervakning.
Du var barn och i tidiga tonår, förstod du varför muren över huvud taget fanns?
– Ja, det pratades mycket om det, hemma, i skolan. Samtidigt var det naturligt för mig, under min livstid hade den alltid funnits, jag visste inget annat.
Det var en ny värld som öppnades den där novemberdagen 1989. Och till slut fick Sonja alltså se vad som fanns där bakom muren där farmor och farfar bodde.
Jo, gatan som hette Benschallee fortsatte faktiskt på andra sidan, där med namnet Karl Marx Strasse.
– Jag minns vi gick in genom muren, sakta och försiktigt, sade ”hej” till människor vi aldrig sett förut men som ändå varit grannar. Alla hus såg så övergivna ut, slitna, trista.
I dag är Berlin huvudstad i det enade Tyskland, tillika en av Europas metropoler. Kultur och kaféer, kommers och sauerkraut. På några få platser finns resten av muren kvar som historiska monument och flera av gränsövergångarna, som Checkpoint Charlie, har med tiden blivit museum.
Där muren är riven markeras dess tidigare sträckning på marken.
Berlin har genomgått massiv byggnation och det som tidigare var öst har fräschats upp. Västberlinarna kan enkelt komma ut på landsbygden och några år efter murens fall köpte flera av dem hus en bit från staden. Mycket hade blivit ledigt sedan människor från öst lämnat hus och hem.
Än i dag pågår integrationen, menar Sonja, ty skillnaden mellan öst och väst är trots att 30 år gått inte utplånad.
– Staden håller på att växa ihop, men det är inte klart än.
Du själv då, längtar du tillbaka?
– Nej...Berlin är en fantastisk stad och jag gillar att komma dit, gå på restaurang, sitta på kafé. Men inte bo där, nej, det känns som jag är klar med det.
Och faktum är att det är fler som är klara med Berlin. För den där historien om Berlinbarnet Susann, Sonjas mamma, har faktiskt en fortsättning.
Efter att Sonjas föräldrar under hela livet sagt att ”när vi blir pensionärer flyttar vi till Gotland” så gjorde de faktiskt det! I dag bor de i Rone och trivs utmärkt, den gotländska cirkeln har slutits till slut.
– Och nu i november flyttar min syster hit till Gotland. Nu är det bara min bror kvar i Berlin!
Otroligt!
– Ja, visst är det!
Egentligen värt en egen artikel, det också.
Den 9 november är inte bara dagen för Berlinmurens fall. Detta datum 1938 inträffade Kristallnatten, kulmen på novemberpogromerna då judiska hus, affärer och synagogor över hela Nazityskland slogs sönder vilket av historiker anses vara upprinnelsen till Förintelsen.