Som en cowboy utan kor

När jag sätter mig på min häst känner jag direkt att "detta kommer att göra ont". Jag ignorerar det och lyssnar vidare på instruktören Lisa Lindgren som visar mig och de andra i gruppen hur vi ska starta, svänga och bromsa med våra kusar. Det är mycket att tänka på för en gröngöling som jag. För en kvart sedan när jag skulle rykta min häst Prins Emil, eller Prinsen som han kallas, misstog jag en stor lerfläck för att vara en färgskiftning i pälsen. Det var bara att borsta en gång till. Ignorerad av Prinsen
Jag befinner mig på stallet Änggårde utanför Rone på södra Gotland och ska tillsammans med fyra andra rida ut i naturen med stallägarna Thomas och Lisa Lindgren. Thomas började rida för sex år sedan, Lisa har ridit sedan barnsben. Tillsammans driver de både stall- och bed and breakfastverksamhet året om. Här finns 25 hästar i olika former och raser samt både katter och höns. - När hästen ska gå framåt pressar man benen mot hästryggen som man pressar ur en kaviartub, säger Lisa Lindgren när alla kommit upp i sadlarna och är startklara för ridturen. Jag gör som hon säger men inget händer. Prinsen står helt stilla och bryr sig inte alls om mig. - Prova att smacka samtidigt, säger Thomas som sitter på Nitro bredvid mig. När jag gör det börjar Prinsen att röra på sig. Närmare 500 kilo muskler, en blandning av Nordsvensk, Arab- och Ardennerhäst, börjar lunka fram på ridbanan med mig på ryggen. Allt går bra, tills jag ska svänga åt höger. Jag gör allt rätt men Prinsen går åt vänster. Det är häftigt att sitta på ett stort djur som har en egen vilja. Nu gäller det att visa vem som bestämmer. Den stumarslade studsbollen
Den första delen av turen går genom en kohage. De vita kreaturen ligger och råmar och idisslar när vi passerar dem och jag börjar känna mig som en äkta kopojke. Några kossor blir rädda och skyndar iväg. Vi fortsätter in i skogen. Här blir underlaget betydligt tuffare, så även Prinsens behandling av min bak. Thomas Lindgren och Nitro har täten och ingen får passera dem under turen. Nitro är storleken större än Prinsen och går därför aningen snabbare. Men Prinsen vill hålla jämna steg med ledarna och börjar därför trava på utan förvarning. Detta scenario upprepar sig gång på gång och vid varje tillfälle studsar jag upp och ner som en studsboll i sadeln. En stumarslad studsboll. Jag måste hålla i mig i sadelhornet för att hålla mig på plats. Mot havet
Efter drygt en kvart når vi havet. Kalkstensstranden uppenbarar sig som en hägring och sjöfåglarna lyfter synkroniserat när vi närmar oss. - Nu rider vi ut i vattnet, säger Lisa och alla följer hennes uppmaning. Det plaskar vilt när alla sju hästar kliver ner i spat. Det är vackert, nästan som på film. Här passar Prinsen på att tugga i sig lite gräs som växer i vattnet och jag passar på att njuta av utsikten. En otrolig frihetskänsla. Jag önskar bara att den svarta ridhjälmen var en tuff cowboyhatt och gympaskorna ett par boots.

Som en cowboy utan kor

Att rida ut i skogen på en hästrygg är så nära naturen man kan komma. Att göra det i Western-stil förhöjer upplevelsen markant. Trots att baken värker.