"Söker jobb och så. Kollar efter kurser"
Sommaren har gått och Elin Lundgren befinner sig i ett slags ingenmansland.Men där framför ligger som alltid den närmaste framtiden.Frågan är bara: vad ska hon göra av den?
Det är tiden då livet inte bara pågår utan också går vidare, framåt.
Tid för nya beslut, tid att ta nya, kanske helt andra vägar.
Elin Lundgren är mitt i allt det där.
Mitt i vägskälet, eller snarare efter det avslutade sommarjobbet: just intill de olika stråk som mot framtiden bär.
Och frågorna är många, liksom, förstås, tankarna:
- Drömmen är ju ett fast jobb och ett hus på landet, nånstans mellan Visby och Klinte, säger hon och ser ut genom fönstret.
Vi träffas i lägenheten på Terra Nova i Visby, en tvåa där hon och pojkvännen Kristofer bott i fem år nu.
Torsdag morgon, Rix FM tassar på radion i vardagsrummet och när jag kommer sjunger One Republic sin "Apologise".
Elin gick upp vid sjutiden den här dagen, får jag veta när jag frågar. Tidig morgon fast hon inte behövde, hela dagen låg ju öppen.
- Min pojkvän gick upp då, han är lastbilschaufför. Fast det är ett sommarjobb, egentligen pluggar han till sjuksköterska...och jag kan aldrig somna om.
Sen blev det frukost, vaniljyoghurt och start-flingor. Vad någon nu har med det att göra.
Dras till ansvaret
Vi sitter i soffhörnan. Längs väggarna en hylla full av filmer, ett skåp, en tv och titta där, tavlor med tecknade djur i blyerts som Elin själv gjort.
Elin har efter en del funderande till slut tackat "ja" till en intervju som varken hon eller jag egentligen har någon aning om vart den ska ta vägen.
Inte mer än att den tar avstamp där i ovissheten.
Och det finns ju en hel del mod i det, att för någon timme släppa in en främmande människa och tala om livet.
Så för att börja någonstans, Elin: Hur ska den här dagen bli?
- Jag har väl inga planer, direkt...jag kikar lite på Komvux-kurser, jag läste företagsekonomi B i våras, det var kul...just nu tycker jag det verkar intressant med rättskunskap och juridik, jag tittar lite på det.
Elin har under sommaren arbetat som parkeringsvakt och vi ska komma att prata om det, vilka reaktioner hon mött och hur folk egentligen ställer sina fordon. Men först dagarna hon måste få att gå.
Är det skönt eller inte skönt att inte ha något planerat?
- Både och...man blir ju lätt rastlös. Jag var arbetslös...nej, jag gillar inte att säga så, det låter så negativt, arbetssökande är mer positivt...jag var arbetssökande i våras också och det var inte roligt.
Finns det något mått av oro i det?
- Det skulle väl vara ekonomiskt, då...nej, jag vet inte, bara att det inte är så kul.
Vad gör du om dagarna?
- Söker jobb och så. Kollar efter kurser. Det blir nog nån distanskurs, till slut...kanske psykologi. Eller beteendevetenskap, jag tycker sånt är intressant.
Elin glömde tiden
Under sommaren arbetade Elin som p-vakt i Visby, men det var inte hennes första jobb av den arten.
Hon har tidigare arbetat på Loomis uppräkningscentral och dessutom har hon varit väktare på Securitas, stationär sådan, på Lundbygatan och på Flextronics, när det fanns.
Tre arbeten med i alla fall något litet släktskap och jag frågar om det är en slump eller om hon faktiskt har den dragningen.
- Jag har nog den dragningen. Jag tycker om att ha ansvar, det är nog det...ansvar om andra människors säkerhet.
Och så får du ha uniform! Är det kul?
- Ja, det är kul, ha ha...man slipper ha egna kläder och stå och fundera vad man ska ha på sig och så.
Det vanligast felet vi bilister gör när vi parkerar i Visby är att vi glömmer vrida in och lägga fram p-skivan.
Eller helt enkelt står för länge, drar över tiden.
Det har Elin själv gjort. Förra sommaren var hon på Adelsgatan och shoppade, glömde tiden och när hon var klar stod den röda Ford mondeon där med en lapp på rutan.
350 spänn, bara att pynta.
Längtan till landet
Men det händer förstås också att folk parkerar som om det inte fanns någon morgondag: mitt i korsningar, uppe på trottoarer, tvärs över linjer, ja, egentligen precis hur som helst.
Vilka egenskaper är viktiga för en parkeringsvakt?
- Att man är lugn och trygg i sig själv och kan bemöta olika slags människor. Det är det jag ser hos mig själv, i alla fall.
När jag tänker på en parkeringsvakt tänker jag att det är någon som går omkring och får skäll hela dagarna. Men så är det inte, va?
- Nej. Man får både ris och ros. Vissa är arga förstås, men mest på sig själva, faktiskt. Och många säger att det är bra att vi finns. Eller säger de att "du är den trevligaste parkeringsvakt jag har träffat".
Och då river du p-boten?
- Nej, ha ha, det gör jag inte.
Elin Lundgren är uppvuxen i Klintehamn som nummer två bland sju syskon.
Vi pratar om uppväxten, tänker oss att vi ser ett foto av Elins klass när hon gick i nian, ett sånt där klassiskt foto med alla kompisar tio år yngre än nu.
Vem var du då, Elin? Vem ser du på den bilden?
- En tjej som inte riktigt vet vad hon vill göra. Då ville jag bli veterinär eller konstnär eller servitris, jag gillade att laga mat. Det var därför jag gick Hotell och restaurang på gymnasiet sen.
Nu, då? Vem är du i dag?
Elin funderar en stund, drar upp ena benet under sig i soffan, en vindpust får gardinen vid det öppna fönstret att svänga till och radion fortsätter spela sina hit-låtar.
Ezzo och Micro, husets två katter, har lagt sig att slumra på golvet i köket.
- Jag vet mer i dag. Men samtidigt vet jag nog ändå inte riktigt vad jag vill...men man söker ju, det är mer utveckling, i alla fall.
Jag frågar om hon, som så många andra gotlänningar, längtat från ön, kanske till Stockholm.
Först tycks Elin inte ens förstå frågan; "vadå? härifrån?".
Sen inser jag att det är precis så.
- Till Stockholm? Nej, nej. Det kan vara kul att komma dit och shoppa, men leva där...det är för stökigt, jag har ingen längtan dit.
Hennes längtan går istället ut till landet, det hon var inne på redan tidigt i vårt samtal.
Ett eget hus mellan Visby och Klinte, bättre än så skulle det inte kunna bli. Nära till skogen, naturen och den stora familjen.
Där skulle hon sitta och teckna, måla eller designa smycken. Och det är väl i så fall det enda som är bra med att vara arbetssökande, att få tid till sina intressen.
Viktig vänskap
Tecknandet har följt med sedan hon var liten och hon har, som de flesta andra, travar av sprakande teckningar kvar sen barnaåren.
Tecknandet är rogivande, säger Elin:
- Man försvinner liksom in i en annan värld...jag tycker väldigt mycket om det.
En annan sak: berätta om en vanligt fredagskväll i ditt liv.
- Då umgås jag med min pojkvän, vi kanske ser en film eller så...eller umgås med vännerna. Inget särskilt, sådär.
Elin och Kristofer träffades för sex-och-ett-halvt år sedan. Det var på en privat fest som ledde ut på krogen där Kristofer tog initiativet till att dansa och Elin sa "ja" på en halv sekund.
Sen sms:ade de och höll på och till slut var de ett par.
Pojkvännen är viktig i Elin liv.
Liksom vännerna.
- Speciellt en vän, Anja, henne har jag haft sen vi gick i lekis. Vi har kul ihop, berättar saker för varandra, delar upplevelser...man är ett stöd för varandra, det är viktigt, tycker jag.
* * *
När intervjun är över har morgonens lätta regn dragit bort.
Jag frågar Elin om hon tror att det här blir en bra dag, trots allt, den här vanliga dagen i livet.
Det tror hon.
- Jag tror jag kör ner till Klinte i dag och bara tar det lugnt, säger hon.
Ålder: 26. Bor: Tvåa på Terra Nova i Visby. Familj: Pojkvännen Kristofer Nilsson, mamma, pappa, sex syskon. Yrke: Arbetssökande. En bra skiva: Chairot - Gavin De Graw. En bra bok: Såld - Vera Efron.
Så jobbar vi med nyheter