Sockengemenskap på 2000-talet?

Använder man sökordet "sockengemenskap" på internet får man nästan uteslutande träffar på gotländska sidor. I övriga landet är socken nästan helt borta som begrepp, men på Gotland är det starkt trots att socknen sedan länge mist det mesta av sin betydelse.
På Gotland har sockengräns och församlingsgräns följts åt sedan medeltiden. Socknen betecknade ursprungligen den minsta territoriella kyrkliga enheten, men med tiden fick socknen även ta sig an världsliga saker som skola och fattigvård - med prästen som självskriven ledare av sockenstämman.
På 1800-talet skiljde man på socknens dubbla funktioner. 1862 blev socknarna kommuner. Gränserna för kommun och socken var dock länge samma, men skiljdes åt 1946 efter riksdagens beslut att minska öns 92 kommuner till 13. Efter 1970 har Gotland bara en kommun.
Medan kommunerna vuxit i storlek har de medeltida församlingsgränserna bestått. Men nu är det församlingarnas tur att växa. Vid årsskiftet blev öns 91 församlingar 64 genom sammanslagningar. Det är inte bara på Gotland som församlingar går ihop. Vid årsskiftet minskade antalet församlingar i Svenska kyrkan med 365. Nu är de 1 847. Bara under 2000-talet har antalet församlingar minskat med 670.
På fastlandet har sammanslagningar varit vanliga sedan flera år tillbaka. Men de enda sammanslagningarna på Gotland innan årets var när Hall och Hangvar slogs ihop 2002, samt när Hörsne och Bara blev en församling 1884. I det sistnämnda fallet hade de båda församlingarna innan sammanslagningen samarbetat i över trehundra år, sedan Bara kyrka ödelagts.

Att ändra flera hundra år gamla gränser har inte varit lätt för kyrkan.
- Det har varit hela havet stormar, summerar stiftsstyrelsens vice ordförande Håkan Jonsson arbetet.
Att det blev stormigt kan till en del skyllas på brådska. Kyrkoordningen medgav tidigare bara förändringar av församlingsindelningen i samband med val. För Visby stift innebar det att när arbetet tog fart på allvar hade man knappt två år på sig för att hinna ta ett beslut i så god till att val till de nya kyrkoråden kunde göras vid kyrkovalet den 18 september i fjol. Det gällde att snabbt övertyga församlingarna om fördelarna - för ändra skulle man bara göra om församlingen var positiv. I efterhand tycker Håkan Jonsson att man hade för kort tid på sig.
Det var för att uppfylla kyrkoordningens krav som arbetet startade. För att man ska kunna tala om en församling ska det i församlingen firas gudtjänst minst en gång i veckan, det ska finnas ett invigt kyrkorum och det ska finnas människor som tar ansvar för församlingens uppgifter. De tre kriterierna kunde inte alla församlingar uppfylla.
- En del församlingar hade praktiska problem, som att få ihop ett kyrkoråd och problem med ekonomin, berättar Håkan Jonsson.
I många församlingar ville man trots de praktiska argumenten absolut inte ändra den gamla gränsen.
- Historia och tradition har varit tunga argument mot en förändring. Många vill att församlingen och socknen ska fortsätta att ha gemensam gräns, säger Håkan Jonsson och tillägger:
- Men jag har svår att se att de kriterier som avgjorde indelningen på medeltiden fortfarande gäller i dag. Förutsättningarna när det gäller befolkning och ekonomi har förändrats.
Den här helgen sätts slutpunkten för den här delen av förändringsarbetet. De som valdes i höstas träffas i dag till upptaktsmöte och fest i Visby, ett möte som samlar nästan 400 personer.
- Jag tror stormen har lagt sig nu. De som jag har pratat med är positiva, och jag hoppas att de nya församlingarna blir goda exempel, säger Håkan Jonsson.
Goda exempel behövs, eftersom arbetet fortsätter. Den nyordning som gäller från årsskiftet är inte alls så genomgripande som den var tänkt, och stiftsstyrelsen har därför gett stiftsdirektorn Ragnar Svenserud uppdraget att staka ut det fortsatta arbetet.
Håkan Jonsson tycker att det är viktigt att fortsätta att se över församlingsindelningen.
- Det är vad kyrkan gör som betyder något. Indelningen ska bara vara ett stöd för detta.
Det fortsatta arbetet underlättas av att kyrkoordningen ändrats. Man behöver inte längre invänta val för att göra förändringar.

Även om gränser suddas ut så värnar de nya församlingarna de gamla sockengränserna. Kring varje kyrka skapas sockenråd, sockenkyrkoråd, kyrkvärdsråd eller vad man nu väljer att kalla den grupp som ska arbeta på sockennivå.
De nya församlingarna fäster också stor vikt vid de gamla namnen. Språk- och fornminnesinstitutet tyckte att nya namn som innehåller mer än två gamla namn borde undvikas, men det förslaget hörsammades inte. Efter årsskiftet finns det församlingar som innehåller tre gamla namn, till exempel "Alva, Rone och Hemse församling".
Församlingarna i Stenkyrka pastorat ville värna sockenkyrkorna på sitt sätt, och föreslog församlingsnamnet "Stenkyrka med fyra sockenkyrkor". Så blev det dock inte, utan namnet är "Stenkyrka församling".
Under arbetets gång vände sig flera församlingsmedlemmar till Lantmäteriet för att höra om de nya församlingarna även skulle påverka sockenindelningen. De fick ett lugnande besked av länslantmätare Ragnvald Larsson.
- Kyrkans betydelse för socknen ska inte övervärderas, säger han.

Arbetet med den nya församlingsindelningen har visat hur måna gotlänningarna är om sina socknar. Varför värnar vi dem så?
Förre länsantikvarien Sven-Olof Lindqvist ger ett svar:
- Gotland har inte haft några byar, och när laga skiftet genomfördes på 1850-talet blev socknen ramen inom vilken fungerande brukningsenheter skulle skapas.
Men redan innan dess hade öborna en syn på socknen som skiljde sig från övriga svenskars.
- Perspektiven var helt olika. På fastlandet var socknen en uppifrån påförd ordning, medan rörelsen på Gotland kom underifrån, från folk som ville bygga en gemensam kyrka. Studerar man socknen i detalj ser man det tydligt, oavsett socknens storlek ligger kyrkan alltid i socknens geografiska tyngdpunkt.
Sven-Olof Lindqvist har erfarenheter från Bäl. Sockenborna är måna om sin kyrka, inte bara för gudstjänsterna utan minst lika mycket för de kulturhistoriska värdena. Men minst lika viktig för sockenidentiteten är bygdegård, hembygdsförening och bidlag. De förändringar av församlingarna som nu görs rubbar inte den ordningen. Sven-Olof Lindqvist slutsats sammanfattas i ett rim:
- Biskopen rår, men socknarna består.
Även Ulf Palmenfelt, professor i etnologi vid Högskolan på Gotland, ser tecken på att små gemensamma nämnare blir allt viktigare:
- Det finns en rörelse mot allt större enheter, EU till exempel. Men samtidigt finns en motrörelse, där det lilla blir allt viktigare. Vi behöver det lilla.
Socknen är en sådan liten nämnare.

Ett tecken socknens betydelse fick Gotlands hembygdsförbund efter kommunsammanslagningen 1970. Många gotlännigar ville slå vakt om sin bygd, och det var i hembygdsrörelsen man såg möjligheterna.
- Vi fick många nya hembygdsföreningar efter kommunsammanslagningen, berättar Gotlands Hembygdsförbunds ordförande Björn Håkansson.
Hembygdsrörelsen har efter det fortsatt att växa. Nu finns det bara 3-4 socknar som saknar hembygdsförening, och medlemsantalet på Gotland har passerat 15 000.
Att kyrkan suddar ut medeltida församlingsgränser har Björn Håkansson (som även är ordförande i Östergarns kyrkoråd) inga invändningar emot.
- Inte när det gäller Östergarn i alla fall. Det är länge sedan församlingarna miste sin ekonomiska självständighet. Jag ser det som sker nu mest som ett namnbyte, säger han.
Östergarn kvarstår dock som egen församling ett tag till, men på sikt bildar sannolikt pastoratets församlingar (Östergarn, Gammelgarn, Kräklingbo, Ala och Anga) en församling.

Även om medeltida församlingsgränser försvinner så kommer socknen även fortsatt att ha en stark ställning på Gotland. Grunden för det lades för drygt tio år sedan, då den viktigaste kampen om socknarna stod. När Lantmäteriet datoriserade sina register försvann sockennamnen på fastlandet i län efter län. Gotland skulle som sista län dator