Släckta hus i sommarparadisen

På väg ner till Vamlingbo möter vi inte många bilar. Enligt Vägverkets station vid Hundlauser passerar inte mer än tiotalet bilar i timmen så här års, och till och med den siffran verkar vara i överkant.
I Vamlingbo håller Gunnar Lind på att klyva prima björkved. I mer än tre decennier var han lanthandlare, men för drygt två år sedan lade han och sambon Kerstin Berg ner affären. Nu jobbar Kerstin på Sudergården. Gunnar köpte lite skog som han jobbar i och så hjälper han till där det behövs - när Heligholm behöver hjälp vid prästgården eller vid andra byggen.
Pappa Kurt Lind startade lanthandeln 1938 och byggde nytt 1947. När Gunnar direkt efter att ha muckat tog över 1972 fanns det flera konkurrenter i närheten. I Vamlingbo fanns ytterligare en affär, i Hamra en, två i Burgsvik och en i Fide. I takt med att de bofasta hushållen minskade lades affärerna ner. Sommartid var det full fart. Omsättningen var fem, sex gånger högre. Men det räckte inte. Under vinterhalvåret gick det trögt. Efter att ha bytt från Ica till en annan grossist gav Gunnar Lind och Kerstin Berg upp i december 2005.

Under sin tid som handlare ritade Gunnar Lind ibland upp befolkningspyramider för att få en uppfattning om vilket sortiment han borde ha på hyllorna. Inför GA:s besök har han gjort en ny pyramid över Vamlingbo, och Vanja Larsson har hjälpt till att ta fram uppgifter för Sundre.
I Vamlingbo har det inte fötts något barn sedan 2005. I Sundre har en familj med två barn flyttat in, kanske mest glädjande för 37-årige Mats Johansson som innan dess fick axla rollen som socknens yngste.
Befolkningspyramiden över Vamlingbo visar att över hälften av den bofasta befolkningen är över 50 år. I Sundre är de flesta i åldrarna 60-80 år.
Kompletterar man Gunnars och Vanjas siffror med ett titt bakåt i tiden ser man att den bofasta befolkningen på Storsudret (socknarna Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre) minskat med 13 procent det senaste decenniet. 1996 hade socknarna 1132 invånare. Vid årsskiftet var man 984 (redovisat som Hoburgs församling).
Men om befolkningsstatistiken är dyster finns det annat som är positivt, tycker Gunnar Lind.
-De senaste två åren har det byggts som aldrig förr i Vamlingbo. Och tänk vilka hus man bygger, stora och vinterbonade.
Under de sista åren som handlare märkte Gunnar Lind en förändring. När snabbfärjorna krympte restiden blev det allt vanligare att folk kom ner till sina sommarhus även under vinterhalvåret. Under storhelger ökade dagskassorna i affären.
-Det är bra att vi har sommargästerna. De skapar jobb i byggbranschen. Vad skulle det ha blivit av husen annars. Ruiner, säger Gunnar Lind.

Att köpstarka spekulanter gör sommarhus av permanentbebyggelsen är ett uppmärksammat problem, inte minst i Stockholms skärgård. Det finns forskare som kallar fenomenet för "undanträngning", och vid Glesbygdsverket har man diskuterat om boplikt kan vara lösningen på problemet.
Dieter Müller, professor i kulturgeografi vid Umeå universitet, forskar kring glesbygd och turism. Han tycker att man måste se fenomenet i ett större perspektiv och därefter fråga sig om det verkligen är ett problem:
-För det första måste man se hur den lokala arbetsmarknaden ser ut. På de flesta håll är det inte omvandlingen från helårsboende till sommarhus som är problemet. Arbetsmarknaden är så svag, att det skulle ha skett en utflyttning i alla fall.
-I det perspektivet kan man se de fritidsboende som en tillgång, inte som ett problem. De områden som är attraktiva sommarorter kan vara glada att de har sommargästerna. Det finns många landsändar som avfolkas utan att det sker någon inflyttning av sommargäster.
Dieter Müller tycker att man ska försöka maximera nyttan av de fritidsboende. Kort sagt, mjölka dem på pengar genom att till exempel förlänga säsongen. Det innebär att man accepterar att landsbygden är mörklagd stora delar av året, och att man får ge upp delar av lokal service som skola och vård.
Dieter Müller påtalar en annan fördel med sommargästerna. Det blir allt vanligare att fritidshus blir permanentbostäder. Fritidshusen är numera av sådan standard, att det inte är något problem att bo året runt.

Framöver måste vi ändra vårt sätt att se på hur folk bor, anser Dieter Müller. En kommun kan ha stora kostnader för sommargästerna, men de är skrivna någon annanstans där de betalar sin kommunalskatt.
-Vårt sätt att räkna folk är föråldrat. Många människor är mobila och har växelvis boende.Det vore rättvist om kommuner med många fritidsboende får betalt för dem också, säger Dieter Müller.
Han fick möjlighet att lägga fram sina synpunkter i Landsbygdskommitténs slutbetänkande 2006 (SOU 2006:101) men det finns inget politiskt parti som driver frågan.
Glesbygdsverket har tagit upp frågan om boendeplikt, det vill säga att husköpare måste bo permanent i sitt hus. Dieter Müller tror inte att det är en lyckad lösning:
-Boendeplikt skulle inte göra landsbygden levande. Istället skulle den lokala fastighetsmarknaden kollapsa. De som saknar jobb och måste flytta skulle inte få något betalt för sina hus.

Efter vårt besök på Storsudret riktar vi blicken norrut. Befolkningsutvecklingen på Fårö är förvånansvärt lik den på Storsudret. Fårös bofasta befolkningen har minskat med tolv procent på drygt tio år. 1996 var man nästan 650, i fjol bara 569. Nära 80 Fåröbor har försvunnit, och det har satt sina spår i servicen. Distriktssköterskemottagningen har dragits in, 2005 lade Konsum ner sin sista butik på Fårö, och efter vårterminen finns ingen skola mer. Bussarna har slutat gå under vinterhalvåret.
-Det har blivit ett slags moment 22. Vi blir färre och servicen dras ner, samtidigt som vi behöver bättre service för att locka fler att flytta till Fårö, säger Tomas Grafström som är ordförande i föreningen Fårö Framtid.
Att acceptera utvecklingen vore att ge upp, tycker Tomas Grafström. Helst vill han se en inflyttning med barnfamiljer, men utan skola och en hotad barnomsorg inser han att det blir allt svårare.
-Kanske borde vi satsa på seniorerna framöver. Fritidshusen nuförtiden har så hög standard att man kan bo i dem året runt. Många människor är mer flexibla nuförtiden och är här på andra tider än sommaren, säger han.
För Fårö finns även den ständiga frågan om en broförbindelse. Skulle en bro vara en tillgång, eller ta bort ökänslan som präglar Fårö? När den bofasta befolkningen minskar är det kanske läge att väcka frågan på nytt.