Skatter och skrönor från de sju haven
Gillet, som firar 325 år den 1 mars och därmed kanske är det äldsta i sitt slag i landet, har huserat där sedan Otto Åkerman 1931 donerade fastigheten till gillet. Här träffas sjöfolk varje månad för att äta ärtsoppa, dricka punsch och dela med sig av saltstänkta minnen från de sju haven.
En gång om året, den söndag som infaller närmast före den 1 mars, det vill säga i morgon, står dock den blå dörren öppen för allmänheten. Då kan nyfikna ta steget över tröskeln, in på det knarrande trägolvet, för att plötsligt förflyttas in i en svunnen värld.
Där hänger tavlor med marina motiv av brusande hav och ståtliga skepp med fyllda segel, tätt, tätt, intill varandra på väggarna.
Rummen är översållade av gamla navigeringsinstrument, modellbåtar, flaskskepp, lanternor, skeppsklockor och andra sjöfartsattribut som skänkts till gillet. Allt är noga uppmärkt med ett nummer och för den vetgirige finns lite fakta att läsa om varje föremål och dess donator.
Ansvarig för samlingarna, liksom för Skepparegillets arkiv, är Agne Månsson, hedersledamot i gillet, som till skillnad från de flesta andra inte varit sjöman till yrket, även om han alltid haft ett stort intresse för sjön.
- Tidigare stod jag på andra sidan staketet, jag jobbade för tullen, men det är sjöfart det med, säger han.
- Tullaren är sjömannens naturliga fiende, säger gillesmedlemmen och fastighetsskötaren Anders Erlandsson.
För att få bli medlem i Skepparegillet krävs att man är född eller mantalsskriven på Gotland, har nautisk examen som befäl och har seglat som befäl i cirka två år.
Därmed borde Agne Månsson egentligen inte platsa.
- Egentligen inte, men han har gjort så jäkla mycket för gotländsk sjöfart, säger Bertil Ahlqvist, tidigare ordförande för gillet.
I oktober blev Göran Wassberg ny ordförande för Skepparegillet.
- Det är hedersamt, säger Göran Wassberg, som tillsammans med gillesbröderna Bertil Ahlqvist, Anders Erlandsson och Agne Månsson slagit sig ner i de robusta skinnmöblerna.
Sedan 1974 har Göran Wassberg arbetat på Gotlandsbåtarna och för många är han känd som den skånsktalande kaptenen ombord på M/S Visby.
- Många frågar om det inte är tråkigt att bara köra mellan Gotland och fastlandet, men varje resa är unik. Vi har våra rutiner men sen händer alltid något under varje resa och vädret ändrar ju sig, säger Göran Wassberg.
Gotlandsbolaget är något han har gemensamt med Bertil Ahlqvist och Anders Erlandsson, även om många år skiljer dem åt.
Bertil Ahlqvist föddes för 80 år sedan på en liten bondgård i Rute socken, som yngst av tre bröder. 1945 mönstrade han på, vid en ålder av 18 år.
- Ingen av oss bröder var något större läshuvud och äldsta brorsan skulle ha gården, så då fanns det att välja mellan att gå i stenbacken, bli fiskare, bonddräng eller gå till sjöss. Jag valde att gå till sjöss och jag tycker att jag fann mig till rätta med en gång. Jag var van vid att arbeta, säger Bertil Ahlqvist.
För Anders Erlandsson, som gick till sjöss året efter, 1946, grundade sig yrkesvalet mer på en längtan efter att få upptäcka världen.
- För den som ville ut och se sig om i världen var det den enda möjligheten om man inte hade pengar. Nu har nästan alla tonåringar luffat runt jorden med ryggsäck, säger Anders Erlandsson.
Då han och Bertil Ahlqvist i mitten av 40-talet gick till sjöss, var globaliseringen ännu i sin linda och under sina resor fick de därför uppleva möten med helt nya människor, kulturer och företeelser.
- I New York gick vi till ett sjapp för att ta en öl med gubbarna, ja, jag fick ingen pilsner för jag var 19 år och det var 21-årsgräns, men där hade de en liten svart-vit tv där de visade boxning. Jag minns inte vad det var för match, men jag hade aldrig sett en tv förut. De berättade för mig att det var trådlösa bilder och jag skrev hem att i Amerika visar de trådlösa bilder, men det var ingen som trodde på mig, säger Bertil Ahlqvist.
Resorna gick till hamnar världen över, San Fransisco, Havanna, Yokohama, Singapore och Buenos Aries.
- När man gick i hamnarna på 50-talet var det ganska livat. Om du frågar en sjöman om vilken som är den bästa hamnen, svarar han i regel den där det finns vackra flickor och gott om dricka, säger Anders Erlandsson.
Från hamnstäder över hela världen kan de berätta historier av just det slag som förväntas av gamla sjömän.
- När vi låg i Buenos Aires hade vi sardiner från Lissabon i lasten, som vi snodde och sålde för en pesos styck, men vi fick gå ner till 80 cent för de blev svårsålda till slut, eftersom alla i besättningen snodde, säger Anders Erlandsson.
- I Montevideo låg Viking bar och på väggen där hängde en bild av en sjöman och en kamel, där kamelen sa "jag kan arbeta i 14 dagar utan att dricka" och sjömannen sa "jag kan dricka i 14 dagar utan att arbeta". Det är en jäkla skillnad det, säger Bertil Ahlqvist och skrattar gott.
Herrarna som samlats denna dag på Skepparegillet, saknar dock klassiska sjömansattribut som guldring i örat och blågröna ankare och lättklädda damer tatuerade på armarna.
- Gamla sjömän hade ofta en guldring i örat, för om de dog i utlandet, ville de ha en ordentlig begravning. Det kostar ju pengar och då var det guldringen som betalade begravningen, berättar Bertil Ahlqvist.
- Jag har varken ringar eller tatueringar. En gång satt jag i tatuerarens stol i Antwerpen och skulle bli tatuerad, men sen nyktrade jag till och det är jag glad för, säger Göran Wassberg.
Anders Erlandssons tre luffarprickar, i vecket mellan tumme och pekfinger, är faktiskt sällskapets enda tatuering.
- Dem gjorde jag på Lilly, min första båt, säger Anders Erlandsson.
på fyrtio- och femtiotalen var kontraktstiderna ofta långa och först efter månader och år på världens hav, återvände sjömännen till hemlandet, med sjösäckarna fyllda av nya upplevelser.
- Jag minns när jag kom tillbaka från Amerika, efter att ha varit ute med min andra båt, jag bodde i Västerås då. Jag hade köpt en Hawaiiskjorta, en sån som man hade utanför byxorna. Bottenfärgen var ljusgrön med mörkgröna blad på. Den hade varit diskret i dag, men då blev det en uppståndelse både bland folk jag kände och folk som jag inte kände.
- Vi skulle gå på bio där hemma också, jag och några kompisar, och jag sa att den där filmen såg jag i Baltimore. Då tyckte de att, vad var jag för en jävel som trodde att jag var något, bara för att jag hade varit på bio i Amerika. Det var jantelagen, säger Anders Erlandsson.
Två år efter att Bertil Ahlqvist gick till sjöss första gången, kom han tillbaka till Rute.
- När man hade varit ute i två år hade man rätt till 28 dagars semester och då var bönderna ute i Rute avundsjuka och undrade hur jag kunde gå och dra i 28 dagar, säger Bertil Ahlqvist.
Livet till sjöss innebar mycket tid skild från nära och kära och äventyr och upplevelser till trots drabbades sjömännen emellanåt av hemlängtan.
- Det är klart, inte minst vid de stora helgerna. När man vid jul sjöng "När ljusen skall tändas därhemma..." rann tårarna på de gamla sjömännen, säger Bertil Ahlqvist.
Han minns också att det inte var helt lätt att komma hem efter att ha varit borta så lång tid.
- När man kom hem efter flera år så blev man lite främling. Man tappade kontakten med både släkt och vänner, säger Bertil Ahlqvist.
Därför valde han också efter elva år på världens hav, att 1956 börja arbeta för Gotlandsbolaget, där han stannade i 36 år innan han pensionerade sig.
- Fast jag har varit påmönstrad ett långt tag nu, framför tv:n, på Åreskutan, säger Bertil Ahlqvist.
Mycket har hänt inom sjöfarten, sedan han och Anders Erlandsson mönstrade på. Även Göran Wassberg, som gick till sjöss 1969, har fått uppleva en hel del förändringar.
- I dag är det ett högteknologiskt yrke och det är mycket mer kontroller och pappersarbete. Fysiskt har det blivit lättare men
Så jobbar vi med nyheter